Herr talman! Jag tackar statsrådet för svar och för debatten.

Jag tror att vi är väldigt många som är angelägna om precis det du säger, statsrådet, det vill säga att tågen ska gå i tid och att vi ska ha en infrastruktur som vi kan lita på och som fungerar. Men vi är väldigt långt därifrån i dag. I allt väsentligt är 350-årsperpektivet en dystopi, men det är också ett faktum: Håller vi den takt och det tempo vi har i dag kommer det att ta 350 år att åtgärda underhållsskulden på järnvägen.

Det här förklaras också av den organisering av järnvägen som vi har i dag. Jag vill bara återkomma till att Produktivitetskommissionen pekar just på att man måste våga titta på organiseringen av järnvägen och se om det finns någonting att göra där. Men det jag hör statsrådet säga är att man inte är intresserad av att göra det, trots att man betonar kostnadseffektivitet väldigt hårt i hela infrastrukturpropositionen.

Vi har en fragmenterad organisation på järnvägen, och vi har ett trafikverk som successivt och över tid har tappat viktig kunskap om anläggningen. Vi har problem med höga transaktionskostnader och snedvridna incitament - vi vet att det förebyggande underhållet nedprioriteras därför att det inte anses lönsamt - etcetera, etcetera. Järnvägsunderhåll lämpar sig alltså ovanligt dåligt för marknadsutsättning; jag framhärdar i det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ska man uppnå den kostnadseffektivitet som man säger att man vill uppnå är det grundproblemet som måste hanteras. Precis som statsrådet var inne på är det här en ideologisk fråga, och från Vänsterpartiets sida säger vi: Ta tillbaka kontrollen över järnvägen! Se marknadsmisslyckandet för vad det är, och återta underhållet i egen regi! Först då kan vi, för att citera statsrådet, få mer underhåll för pengarna.