Fru talman! Jag tackar infrastrukturministern för svaret.

Det stämmer att jag efterfrågar ansvar. Jag anser det rimligt att staten tar ett övergripande ansvar för nödvändig infrastruktur när förutsättningarna för flyg till och från Gotland förändras radikalt på bara några veckor. Jag tycker att regeringen ska ta ansvar för det.

Under pandemin infördes med kort ställtid trafikplikt för att säkra transporter till och från Gotland, och i detta fall rörde det just prover. Oavsett vad som nu är fallet för Gotland, borde inte regeringen överväga att införa någon form av vilande trafikplikt som kan aktiveras när någon del av landet är tillfälligt eller permanent avskuren eller isolerad? Jag tror att det vore väldigt välgörande med en sådan signal om övergripande ansvar och omsorg för hela Sverige.

Fru talman! Vi har en majoritetsregering. Det ger makt, och med makt följer ansvar. Jag kan inte förstå varför man frånhänder sig detta ansvar och därtill hänvisar till färjetrafiken. Jag vill tro gott om människor, så även om infrastrukturminister Carlson. Nog förstår ministern att det blir otillräckligt att hans statssekreterare först hänvisar till att den nödvändiga dagliga trafiken för prover kan ske via Bromma, som saknar certifiering, och när den polletten väl trillat ned berättar vad regeringen åstadkommit i fråga om färjetrafiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tro mig, färjetrafiken engagerar mig och varje gotlänning djupt, och jag vet att även infrastrukturministern är engagerad i den. Men för att Gotland ska fungera krävs både färjor och flyg. För att gotländsk sjukvård ska fungera krävs upparbetade transportkedjor, inte minst i fråga om prover och blodprodukter där det behövs dagliga transporter.

November är passerad, och vi är inne i december månad. Än så länge får gotländsk sjukvård pussla och trolla med knäna. Med tanke på att vi i nuläget är utlämnade till en dubbeltur till Arlanda och en till Göteborg i veckan, helikopter och en väldig massa tur håller jag varje dag tummarna för att inget ska gå snett som gör att liv äventyras på grund av att vi inte snabbt nog kan få det gotländsk sjukvård behöver.

Hur kan infrastrukturministern och regeringen låta detta pågå? Nu är året snart slut, och kanske klarar vi oss månaden ut. Men jag vill hoppas och tro att regeringen har ambitioner på detta område, åtminstone med tanke på rådande säkerhetspolitiska läge.

Jag frågar igen: Vad kan infrastrukturminister Andreas Carlson tänka sig att göra för att förändra situationen? Jag hoppas verkligen att svaret inte är "ingenting".