Herr talman! Jag vill fortsätta där jag var i mitt tidigare anförande. Vi har alltså en situation där olika organisationer, statliga myndigheter, civilsamhället - som ministern själv nämnde - och olika organ har kikat på detta. De har kommit fram till exakt samma sak, nämligen att rasismen är ett stort samhällsproblem i Sverige och att skolan inte är en isolerad ö, vilket leder till att rasismen också är ett stort problem i skolan.

Vänsterpartiet har tidigare lagt fram förslag som handlar om att ge Skolinspektionen olika uppdrag om att jobba mot diskrimineringen men också om jämlikhetsdata, som Nadja Awad nämnde tidigare. Då har regeringspartierna röstat nej.

Diskrimineringsombudsmannen skriver väldigt tydligt att diskriminering fortfarande är ett stort och allvarligt problem i samhället. Minst 500 000 människor upplever sig diskriminerade varje år. När man har gått in och kikat på detta har man på olika sätt grupperat vilka som påverkas mest av diskrimineringen. Där kunde man konstatera att både elever med funktionsnedsättningar och elever med utländsk bakgrund råkade illa ut väldigt ofta.

Apropå att skolan inte är en ö som är isolerad från resten av samhället kan man fråga sig hur barn i ett land där statsministern säger att islamofobi inte är lika farligt som antisemitism ska känna sig trygga. Hur ska barn i ett land där regeringen föreslår angiverilagar, som i en hel del auktoritära och icke-demokratiska stater, känna att de är säkra och inte utsatta för diskriminering? Hur ska barnen vars modersmålsundervisning just nu ifrågasätts känna sig hemma i Sverige, när det största partiet i regeringsunderlaget säger att barn inte ska få lära sig annat modersmål än svenska? Barn kollar på en politisk debatt från riksdagen och hör denna regering prata om återvändarbidrag och om att sätta in visitationszoner där poliser ska få göra lite som de vill, lite när de vill och lite var de vill - fast vi vet att "var" är i förorten. Hur ska de barnen få känna att de inte är utsatta för diskriminering?

Jag menar att frågan om diskriminering och afrofobi i skolan inte är en fråga som enbart handlar om diskriminering och afrofobi i skolan. Den handlar om det samhällsklimat som har byggts upp. Sverige gick från att absolut inte vara perfekt - vi har också en mörk historia av rasism gentemot samer och många andra grupper - till att ändå bli ett välfärdssamhälle som stod upp för jämlikhet och allas lika värde. Vi blev kända för det över hela världen och sågs som ett föredöme när det gäller frågan om antirasism. Vi har gått från det till att vara ett land där politiska företrädare med ena handen säger att de har gett uppdrag till Forum för levande historia för att jobba mot rasismen och med andra handen själva institutionaliserar rasismen så att den blir en del av det här samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte värdigt ett land som Sverige att ha politiker och en regering som låter politiken vila på ett parti som har rötterna i nazismen. Det är klart att elever är utsatta för afrofobi, islamofobi och antisemitism i ett sådant land.