Herr talman! Jag tackar statsrådet Pourmokhtari för svaret, som man ändå får säga var utförligt. I debatten om detta svar kommer vi säkert att få anledning att måla upp olika skiljelinjer oss emellan, så i alla fall här i början kan jag kosta på mig en något positiv ton.

Så här är det: Statsrådet sa i en intervju 2022 att hon skulle avgå om utsläppen skulle öka med henne som minister. Det var ett ganska skarpt uttalande och ett uttalande som förpliktade. För en politiker är så kallade kabinettsfrågor, eller röda linjer gällande det ämbete man innehar, något av det kraftfullaste man kan ta till. Det är i alla fall min uppfattning. Detta var också en av anledningarna till att jag ställde denna interpellation.

Herr talman! För några veckor sedan debatterade statsrådet de här frågorna med en annan ledamot. Det blev en del brösttoner, märker man när man läser protokollet. Vi kanske kommer att hamna där i dag igen, vad vet jag.

Om man dissekerar statsrådets svar tycker jag att det är ganska intressant. Naturvårdsverket, som är den myndighet vars siffror statsrådet vill använda, uppger att utsläppen minskar för 2022 och 2023. Det finns inga slutgiltiga uppgifter för 2024 ännu, men enligt SCB:s rapport, som det hänvisas till här och som vi interpellanter hänvisar till i våra interpellationer, ökar utsläppen. Statsrådet säger att det beror på att de är produktionsbaserade - som att det skulle göra att de av någon anledning är mindre viktiga, som ledamoten Birinxhiku var inne på!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så säger statsrådet i ena andetaget. I nästa andetag erkänner hon i interpellationssvaret att utsläppen kommer att öka 2024 och att det uppenbarligen har varit planen hela tiden. Varför då utställa ett skarpt löfte om att avgå om utsläppen ökar? Det blir något märkligt.

Om Naturvårdsverket nästa år skulle konstatera att utsläppen ökade 2024 - kommer statsrådet då att avgå? Man skulle kunna tänka sig att så är fallet med tanke på vad som har sagts. Men i den tidigare interpellationsdebatt som jag hänvisade till sa statsrådet att utsläppen ska mätas gentemot hur det ser ut när hela regeringen avgår 2026. Statsrådet föreställer sig väl då att regeringen förlorar valet 2026 och avgår, begär entledigande, eller att något parti ramlar ur riksdagen och att regeringen därför måste begära sitt entledigande.

I så fall - om utvärderingen ska göras den dag hela regeringen Kristersson avgår - betyder den röda linjen ingenting. Då hade det varit bättre om statsrådet hade målat upp hela förutsättningen och sagt: Jag avgår med regeringen om utsläppen har ökat 2026 enligt siffror från följande myndighet. Det tappar ju lite av sitt nyhetsvärde och sin slagkraftighet; det förstår jag också. Men det hade åtminstone varit ärligt att uttrycka det så.

Man kan vara kritisk mot de här retoriska greppen, precis som ledamoten Birinxhiku var inne på, och särskilt när de dessutom visar sig vara retoriska grepp som handlar om att förutsättningarna förändras.

Herr talman! Det hela blir något slags semantisk övning där man till slut ställer sig frågan vad ministerns ord är värt. Absoluta uttalanden är tydligen inte så absoluta. Det blir en trovärdighetsfråga, och ingen liten sådan, både för klimatministern och för klimatpolitiken.

Det är väl här skon klämmer för undertecknad. Statsrådet säger ofta saker som ska låta kraftfulla och absoluta. Det låter som att statsrådet är garanten för Sveriges unga, och för alla andra svenskar för den delen, för att utsläppen inte ska öka. Men när siffrorna sedan går åt fel håll och pekar i en annan riktning ändrar hon förutsättningarna för det hon har sagt. Det är ett anmärkningsvärt beteende.

Statsrådet svarade inte på frågan om sitt entledigande i interpellationssvaret. Men hon kommer inte att begära sitt entledigande; det kan jag höra mellan raderna. Det kan vi kanske diskutera senare.

Jag släpper de här retoriska greppen som har använts av klimat- och miljöministern och stämmer i stället in i Aida Birinxhikus fråga: Vad är det för konkreta åtgärder som föreslås?