Fru talman! Jag börjar med att konstatera att Richard Jomshof inte lyssnat särskilt väl på mitt anförande, med tanke på de två frågor han ställer. Jag får helt enkelt upprepa en del av det jag sa i talarstolen tidigare.

Innan jag kommer till det vill jag säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt. Vi befinner oss i en nationell kris. Vi måste väl ändå vara överens om att detta är det när barn mördar och mördas, och det fortsätter att gå åt fel håll. Det ser man just på antalet barn som är indragna i denna fruktansvärda kriminalitet. Bara det senaste året - alltså inte under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten utan under den tid som Richard Jomshofs parti varit det största underlaget till regeringen - har antalet barn som är involverade i mordärenden ökat med 200 procent.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att i ett sådant läge, och när det dessutom finns en bred majoritet i Sveriges riksdag som är för hårdare tag för att trycka tillbaka de kriminella gängen, framför allt välja att fokusera på tjafs om vem som har tagit ansvar och inte i stället för att försöka lösa problemen och bejaka den samsyn som ändå finns. Det är anmärkningsvärt.

Men framför allt skiner det igenom att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. De har inte erfarenhet av att sitta i en regering. Det ska vi väl vara tacksamma för, ska jag tillägga. Men i det här läget borde nog regeringsunderlagets största parti vara tacksamt för att det finns en stabil majoritet för väldigt mycket av regeringens politik på området.