Fru talman! Jag börjar med att säga att jag är glad att jag har min hemvist i norr. Jag bor i Umeå sedan 1970. Då hade staden cirka 60 000 invånare. Vid det senaste årsskiftet hade siffran vuxit till mer än 133 000.

Staden har haft en devis om att Umeå ska växa tryggt och säkert. Detta har lyckats under en rödgrön regim under dessa år, och det har bland annat inneburit en mycket medveten samhällsplanering där olika bebyggelseformer blandas; hyresrätter, bostadsrätter, villor och radhus. Det blir automatiskt en god integration.

Umeå har en blandad befolkning med många olika kulörer. Det har också varit många feministiska satsningar, och staden har till och med blivit utnämnd till världens mest feministiska stad i utländsk press, bland i annat Frankrike och England.

Med detta sagt har jag ett lite annorlunda perspektiv. Jag upprörs naturligtvis, precis som alla andra, över den grova kriminaliteten, men jag ser både på grund av min bakgrund och mitt partipolitiska ställningstagande annorlunda på hur vi borde tackla den. Vi pratar här mycket om kriminalrättsliga reformer, men jag tror att vi måste se mycket bredare på problemen och fundera över vilka grundstenar vi vill ha i ett samhälle, utöver att vi vill bli kvitt kriminaliteten.

Här har Sverige också varit ett föregångsland på många områden; kriminalpolitiskt när det handlar om jämlikhet och jämställdhet. Vi har minskat klassklyftorna rejält under många år, men nu rullar det tillbaka och klyftorna ökar. De blir triggers till en vilja att begå brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Vi har också genomfört banbrytande reformer som har handlat om att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. De är oerhört viktiga, och de har bidragit till att vi har velat kupera våldet så att det inte ska spridas från generation till generation. Vi ska inte låta unga pojkar lära sig våld som maktmedel, vilket ändå sker i dag. Vi måste se att dessa problemområden verkligen hänger ihop, och jag är glad att det är fler än jag som har markerat det från talarstolen i dag.

Vi har länge byggt vidare på grundläggande principer i vår regeringsform och den rättssäkerhet som garanteras där och i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Där ser jag att vi riskerar att tumma på reglerna.

SD-regeringen splittrar och markerar skillnader mellan oss och dem. Man styr uppifrån och ser nedåt. Klassklyftorna ökar och kvinnornas underordning skärps. Retoriken blir också präglad av förakt mot invandrare, inte minst muslimer. I misstro kräver man mer kontroll, övervakning och ständigt hårdare straff. Jag ska återkomma till det.

Jag menar att det faktiskt är för sent om vi enbart fokuserar på straffen. Vi måste få ned den grova brottsligheten. Det allra viktigaste då, menar många forskare nu, är att vi riktar fokus på att förhindra nyrekryteringen av barn och unga.

Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd, inte minst i politiskt eftersatta områden. Om skola, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl tillsammans med ett levande civilsamhälle minskar möjligheterna att rekrytera. Det kräver ökade resurser, vilket jag tyvärr inte ser att majoriteten är beredd att investera i dag. Man sparar hellre.

Det finns bevis för att hårdare straff inte fungerar. Man blir inlåst en period, men vad händer sedan? Och vad händer när vi har en situation i fängelserna i Sverige i dag där det är överbeläggning? Man har inte utrymme att alltid satsa så som man borde göra på behandlingsinsatser och sysselsättningar, och överbeläggningen kommer att öka än mer.

Andra insatser som har kommit och som har tagits upp här är visitationszoner. Jag är kritisk mot dem, för flera utvärderingar visar att de framför allt riktas mot dem som har en annan hudfärg och etnicitet.

Vänsterpartiet vill i stället satsa på trygghetszoner i politiskt eftersatta områden. Vad menar vi då med trygghetszoner? Ja, egentligen det som vi har sett att Danmark gjorde. Man satsade väldigt brett på skola, socialtjänst och polis tillsammans med andra myndigheter och civila organisationer för att bygga nya allianser och bygga tillit och förtroende tillsammans, verkligen tillsammans, med och för människorna i området. Vi vill avsätta ytterligare resurser för sådana satsningar.

Jag har också tagit del av presentationer av dem som arbetar i det som kallas Rätt Kurva, en projektform som är tagen från Tyskland. I Sverige har det här genomförts på ett antal orter. Det pågår nu och kommer att utvärderas av Göteborgs universitet. Man gör det med stöd av näringslivet och den ideella föreningen Beredskapslyftet. Man riktar sig till barn mellan 8 och 15 år som redan har kommit i riskzonen så att polisen har uppmärksammat dem, och man vill bryta rekryteringen till kriminella gäng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det man gör är att man inte fokuserar enbart på barnet, utan man ser också till familjen. Vad finns det för basförutsättningar? Är det en förälder som arbetar många mil bort och inte hinner vara förälder utöver att fixa försörjningen? Kan man hjälpa till med ett jobb som ligger närmare? Kan man hjälpa till med praoplats, sommarjobb eller några timmar extra, till och med under skoltid, för vissa barn så att de får vita pengar och kan vara stolta över det? Det tror vi skulle behöva utvidgas, och det skulle kunna vara en god förebild på många andra håll.

Vi vill satsa ytterligare när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Vi kallar det ett femicidpaket. Femicid är benämningen på mord på kvinnor.

Man skulle absolut vilja att inte en enda kvinna till skulle dödas i Sverige, men så sker tyvärr. Vi ser i utvärdering efter utvärdering att i de insatser som gjorts när kvinnor har sökt hjälp eller när grannar har slagit larm har man ibland misslyckats helt med att göra riskbedömningar. Man har inte tillräcklig kompetens om detta våld i rättskedjans olika led, från dem som tar emot anmälningar till polis och åklagare och så småningom i domstolen. Det arbetet behöver absolut uppvärderas.

Vi vill satsa ytterligare mot ekobrotten. Den privatisering som Sverige gjort sig skyldigt till, skulle jag vilja påstå, där våra skattemedel används på ett felaktigt sätt inom välfärden gör den också attraktiv att agera i för de kriminella gängen.

Jag skulle också vilja nämna en sektor som inte nämns så ofta när vi pratar om rättsväsendet. Det handlar om de många civila processerna, eller förvaltningsprocesserna, där man som enskild skulle behöva rättshjälp. Gränsen för att få rättshjälpsersättning har inte höjts sedan slutet av 1990-talet. Det tycker vi är upprörande. Det är mycket inom familjerätten och förvaltningsrätten som har avgörande betydelse i många människors liv, och vi borde investera mycket mer. Jag hoppas att vi får återkomma till det fler gånger och att det blir verkliga reformer på det området.

Jag skulle vilja att vi var fler som uppmärksammade det som kommer att ske i juni här i Stockholm. Då delar man ut det som ibland kallas Nobelpriset i kriminologi, Stockholmspriset i kriminologi. Det är två som får dela på prissumman i år.

Den ena som ska få åtminstone en halv miljon för sina insatser, Frances Crook, har jobbat länge som verkställande direktör för ett känt institut i England. Hon varnar för att ensidigt fokusera på fängelsestraff och menar att vi måste bryta den trenden, att det är en illusion att hårdare straff ger trygghet och ett tryggare samhälle. Forskningen bevisar motsatsen, hävdar hon och har referenser för det.

Retoriken som hyllar fängelse som en effektiv lösning ger en spiral där vi ständigt vill ha längre och längre straff. Jag tror att vi behöver fängelser, men vi behöver inte alltid längre och längre straff. Vi behöver hitta andra reformtyper. Vi behöver börja regera mot brott på ett tydligare sätt men inte regera genom brott och skapa ibland onödigt stor rädsla. Vi ska göra det utifrån konkreta kunskaper, forskningsresultat och med seriositet utifrån beprövad erfarenhet.