Herr talman! Jag tackar Jonny Cato för välkomnandet. Det har varit intressant att delta i den här debatten. Den har varit lite mer dynamisk, om jag säger så, än debatterna jag deltog i när jag satt i skatteutskottet. Men det är bra - det är precis så det ska vara i kammaren.

Det var många frågor som togs upp - vi får se om jag hann uppfatta alla. Vi kan börja med kvotflyktingarna. Det är bara att erkänna att vi inte vill ha det antalet. Det är en kompromiss inom ramen för Tidösamarbetet. Så är det. Man måste ge och ta. Vi hade velat se en högre nivå, men där hamnade vi inte. Det är någonting man får acceptera. Man kan inte sätta sig ned och grina varje gång man inte får som man vill. Då skulle vi aldrig kunna styra det här landet. Vi skulle aldrig få någonting gjort.

När det kommer till anhöriginvandring förnekar vi mig veterligen ingen rätten att återförenas. Men vi säger att man jämfört med tidigare i större utsträckning ska kunna försörja sig själv. Man ska ha en bostad där man verkligen kan bo som stor familj, och det ska finnas rimliga villkor att komma in i och bli en del av samhällsprojektet Sverige. Det är det vi säger.

Jag kanske missade någon fråga, men vi anser att det utanförskap som existerar inte får drivas på ytterligare. När jag lyssnade på ledamotens huvudanförande uppfattade jag en stor samsyn med precis det jag sa. Jag förstår därför inte riktigt den kritik som nu framförs - då motsäger du dig själv, Jonny Cato. Är det så att ni trots vad du sa ändå vill driva på det utanförskap som finns i det här landet? Över 700 000 människor lever i detta utanförskap, som går i arv i generationer och som de inte tar sig ur. Det handlar inte bara om människor som kommer hit utan även om människor som föds här. Det handlar om barn och barnbarn. Är det kanske så att ett ökat utanförskap är er grej, fast ni säger något annat?