Herr talman! Våldtäkter, sexuella övergrepp, stryptag, krossade knäskålar, utslagna tänder, andnöd, förnedring och kränkningar – ja, de senaste årens rent makabra rapporter om våld, övergrepp och missförhållanden inom Sis har inte lämnat någon av oss oberörd. Efter otaliga larm från såväl de placerade barnen som barnrättsorganisationer, Ivo och JO är det ett faktum att vi inte kan garantera de Sis-placerade barnens säkerhet eller trygghet.

De som utsätter de barn som vi har lovat att hjälpa för våld och övergrep är de vuxna – den personal som arbetar med barnen. När den massiva rapporteringen, vittnesmålen och anmälningarna inte längre gick att blunda för och inga ursäkter längre gick att hitta trädde en förödande bild av en myndighet i kris fram. Övergreppen och missförhållandena har inte skett i ett vakuum. Vi vet i dag att såväl inbyggda våldsmetoder som styrnings- och ledningsbrister utgör grunden för en djupt dysfunktionell organisation. Det är vi nog alla överens om i dag.

Det var i ljuset av det här som regeringen valde att agera. Nu pågår ett massivt utredningsarbete för att helt reformera barn- och ungdomsvården. Det är något som vi har arbetat för länge och som vi är mycket glada att regeringen gör. Men effekterna av det här ligger långt fram i tiden; missförhållandena i sig finns fortfarande kvar. Därför är jag är mycket oroad över det förslag vi debatterar här i dag.

Herr talman! Regeringen vill ge personalen möjlighet att låsa in vissa av de placerade barnen på deras rum nattetid. Bakgrunden till förslaget är enligt regeringen att man vill öka tryggheten och säkerheten på de särskilda ungdomshemmen. Problemet är att förslaget inte bara kränker barns rättigheter utan också att möjligheten införs i en verksamhet med enorma brister, vilket kan få förödande konsekvenser.

Ett flertal remissinstanser har varit mycket kritiska då de anser att det är ett alltför långtgående ingrepp att låsa in barn under flera timmar, i små utrymmen, innan andra metoder har prövats. De anser att regeringen borde se till att myndigheten har tillräckligt med resurser och kompetent personal som är lämplig för uppdraget innan så inskränkande åtgärder vidtas.

De menar vidare att det kraftigt kan ifrågasättas om den nya lagen går i linje med de internationella konventioner och rekommendationer Sverige är bundet av. Kritiken handlar huvudsakligen om att förslaget inte är förenligt med barnkonventionen, till exempel artikel 3 om barnets bästa, artiklarna 20 och 24 om rätt till bland annat hälsa och utveckling, artikel 12 om åsiktsfrihet och rätten att bli hörd samt artikel 37 om skydd mot bland annat tortyr, annan grym behandling och bestraffning.

Institutet för mänskliga rättigheter, Ecpat och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys lyfter också fram att förslaget inte är i linje med de rekommendationer Sverige har fått av FN:s tortyrkommitté, barnrättskommitté och kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Regeringen besvarar kritiken med att räkna upp en rad åtgärder som myndigheten nu arbetar med för att stärka vårdkvaliteten och tryggheten på de särskilda ungdomshemmen. Det är lite som att säga: Vi har redan agerat, men det har inte hjälpt – nu har vi inget annat val än att låsa in barnen, för deras egen skull. Man nämner knappt de övergrepp som personalen har utsatt de unga för – den brutala verklighet som har föranlett att hela ungdomsvården ska reformeras.

Det blir än mer anmärkningsvärt när vi läser Riksrevisionens senaste rapport, som kom nyligen. Här konstateras nämligen att det finns olämplig personal på samtliga hem som Riksrevisionen besökt. Långt ifrån all personal har genomgått de obligatoriska utbildningarna gällande omsorg och stabilisering. Hemmen är dessutom i dåligt skick. Kritiken fortsätter med att Sis inte säkerställer god kvalitet på hemmen, då man inte följer upp arbetet för att se om det ger effekt. Myndighetens ledning har inte säkerställt tillräcklig bemanning eller kompetens.

Riksrevisionen konstaterar att regeringen inte har säkerställt att Sis har de förutsättningar som krävs för god och effektiv vård. Regeringens svar är att inskränka de placerades rättigheter – i en djupt dysfunktionell organisation – och helt enkelt skapa mer incitament till våld. Det är högst anmärkningsvärt att regeringen nu inte kan garantera att de inte ger en förövare nycklarna och makten att låsa in ett offer.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet varken blundar för eller förnekar att det finns stora problem med upplopp, våld och rymning och att situationen vid ett flertal tillfällen har blivit oerhört allvarlig och självklart helt oacceptabel. Det är politikens skyldighet att agera för att det här inte ska uppstå, men inte genom att bryta mot grundläggande rättsprinciper och utsätta barn för kränkningar och fara.

Vi vill därför att regeringen i stället snabbt ser över möjligheten att införa kristeam som kan komma och stärka de boenden som är i behov av det. Med sådana team skulle man, när så behövs, kunna stärka såväl säkerheten som vården utan att ge incitament till våld och utan att kränka barns rättigheter. Med vårt förslag vill vi visa att det finns andra vägar att gå om man bara vill. I grund och botten handlar detta egentligen om vår syn på barn.

I alla andra fall hade vi ställt oss frågan vilka risker som står emot de eventuella effekterna. Kan vi garantera att lagen inte kommer att innebära att barn utsätts för lidande, övergrepp eller våld? Svaret är nej. Kan vi garantera att lagen inte kommer att utnyttjas i felaktigt syfte? Svaret är nej. Kan vi garantera att lokalerna är brandsäkra, så att inlåsning av barnen inte innebär livsfara? Svaret är nej. Kan vi då inrätta den här lagen innan andra vägar verkligen har prövats? Svaret är nej. Tror vi att detta kommer att leda till tryggare vård för barnen? Svaret är nej.

Därför, herr talman, yrkar jag avslag på förslaget – alltså reservation 1 – och yrkar i stället bifall till vårt förslag i reservation 2. Med det hade vi fått ja på samtliga ställda frågor och dessutom åtgärdat problemen.