Fru talman! Låt mig först yrka bifall till vår reservation l, som gäller förändringen av budgetens anslagsstruktur. Regeringen har ju i budgeten valt att föreslå att en rad anslag ska slopas och i stället läggas ihop till ett gemensamt anslag. Detta drabbar bland annat freds- och konfliktforskningsinstitutet Sipri och Utrikespolitiska institutet, som inte längre kommer att ha riksdagsbundna anslag.

Vi anser att detta är mycket olyckligt. Så här brukar regeringar agera när de i nästa steg tänker minska anslagen kraftigt eller i värsta fall lägga ned verksamheten. Genom detta beslut är Sipri och Utrikespolitiska institutet inte längre skyddade mot detta genom ett riksdagsbeslut.

Vi lyfter i vår reservation särskilt fram Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, som i decennier varit en av världens mest ansedda institutioner när det gäller forskning, datainsamling och analys gällande väpnade konflikter, militärutgifter, vapenhandel och rustningskontroll. Sipri har funnits i nästan 60 år och rankas som ett av de högst respekterade instituten inom sitt fält. Man kan väl lätt säga att i tider av krig, som dessa, behövs sådan högkvalitativ forskning mer än någonsin. Sipri är till exempel en av de främsta källorna när det gäller att opartiskt och lättillgängligt sammanställa fakta om olika länders militära utgifter, vapenproduktion och vapenutveckling.

Enligt vår uppfattning står Sipri för en oundgänglig kunskapsbas, och vi får verkligen hoppas att regeringen inte nu tänker slarva bort den genom att skära ned på verksamheten eller lägga ned den. Det är i vart fall en mycket oroande signal när det riksdagsbundna anslaget nu som sagt stryks. Vi socialdemokrater kommer att bevaka denna fråga mycket noga framöver.

Fru talman! Det här är också ett tillfälle att lite bredare kommentera den aktuella utrikespolitik som regeringen bedriver. Om somligt är vi överens – om annat är vi det inte.

Till det vi är överens om hör stödet till Ukraina. Det stödet inleddes omedelbart av den socialdemokratiska regeringen 2022, direkt efter Rysslands anfall. Bara fyra dagar efter anfallet beslutade den socialdemokratiska regeringen om det första stödpaketet, innehållande vapen, militär utrustning, fältransoner och ekonomiska resurser.

Detta har sedan fullföljts av den nya regeringen. Vi har varit i stort sett överens om det mesta när det gäller detta.

Det vi har framfört kritik mot är att regeringen av någon för oss okänd anledning valt att inte bidra med Jas Gripen till Ukraina, trots att Ukraina uttryckligen önskat detta. Att skapa herravälde i luften är något av det viktigaste som finns i moderna krig, och Jas lämpar sig verkligen utmärkt för Ukrainas förhållanden. Varför den svenska regeringen tvekar i denna fråga har vi inte fått något svar på.

Annars är nu den stora frågan framöver hur den amerikanska administrationen kommer att se på framtiden för Ukraina. De uttalanden som hittills har kommit från det hållet är mycket illavarslande.

På söndag åker vi med Sveriges Natodelegation till Washington för det årliga mötet med Transatlantic Forum, där vi bland annat kommer att få träffa amerikanska företrädare och parlamentariker. För oss blir det då viktigt att vara tydliga med hur viktigt fortsatt amerikanskt stöd till Ukraina är, inte bara för Ukraina utan för hela Europa.

Om USA sviker Ukraina kan följderna bli mycket allvarliga. Tankarna går till München 1938, när västmakterna sålde ut Tjeckoslovakien till Hitlertyskland. Den eftergiftspolitiken ledde bara till mer krig – det vet vi nu. Vi får inte upprepa 1930-talets misstag och ge efter för en aggressiv despot.

Oavsett vilken den amerikanska hållningen kommer att vara framöver måste Europa enligt vår uppfattning stå kvar vid Ukrainas sida så länge det behövs.

Fru talman! Internationell lag och folkrätt måste följas av alla, alltid. Detta betänkande handlar om internationella relationer och samarbeten. Att den internationella rätten måste följas av alla innebär att det aldrig får råda något som helst tvivel om att samma regler gäller för alla. Några dubbla måttstockar ska vi inte ha. Likaväl som Ryssland måste lämna ockuperad mark i Ukraina måste Israel lämna ockuperad mark i Palestina.

Det har nu gått över ett år sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023. Det var en fruktansvärd dag, med 1 200 döda israeler och över 200 tagna som gisslan. Men den dagen har sedan följts av ytterligare över 400 fruktansvärda dagar. Kriget har krävt mer än 40 000 döda i Gaza, varav över 70 procent är kvinnor och barn. Vidare ligger 80 procent av Gaza i ruiner, och en hel befolkning är traumatiserad.

I går hörde vi att Gaza nu är den plats på jorden där flest barn fått genomgå amputationer, ofta utan bedövning. Man kan sätta sig in i den situationen – att vara ett barn som tvingas till amputation av sin arm eller sitt ben utan någon bedövning. Alla förstår att detta sätter spår. De fysiska skadorna är för livet – det förstår alla – men det innebär också psykiska skador för livet. Hur ska han eller hon klara sig på en plats som Gaza efter detta? Hur kommer det här barnets liv att se ut? Så långt Gaza.

På Västbanken ser vi också ett ökat våld. Extrema militanta bosättare har fått fria händer att döda och trakassera de palestinier som bor där. Bosättarna har beväpnats av den israeliska regeringen och bildar miliser som utan repressalier kan angripa försvarslösa palestinier – döda dem, misshandla dem och ta deras egendom. Det är en skamfläck i internationell politik att detta får fortgå. Det man gör är att plåga ett folk till underkastelse för att de till slut ska ge upp själva drömmen om en egen palestinsk stat att leva i.

Hittills har det internationella samfundet stått handfallet. Men i dess skugga har i stället det internationella juridiska systemet klivit fram. Utslagen i Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen har varit tydliga. Israels ockupation måste upphöra. Bosättningarna är illegala och måste utrymmas. Både Hamasledarna och det israeliska ledarskapet måste utredas för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Att det internationella rättssystemet nu kliver fram är på sätt och vis ett ljus i det annars kompakta mörkret. Både ICC och ICJ måste nu få starkt och oreserverat stöd av världens regeringar, även den svenska. Även den svenska regeringen måste vara tydlig med att om någon av de misstänkta, till exempel Netanyahu, skulle välja att resa till något av ICC-länderna ska han gripas och lämnas ut till Internationella brottmålsdomstolen.

Återigen: Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om den misstänkte skulle heta Putin eller Netanyahu. Så sent som i morse hörde jag utrikesministern kommentera detta, och jag hörde henne svaja just i frågan om huruvida Netanyahu skulle gripas och lämnas ut till ICC. Jag tycker att det är viktigt att vi nu får ett klart besked från regeringen och regeringspartierna om vad som egentligen gäller. Detta är inte en fråga som man kan svaja om. Om ICC har beslutat att någon ska gripas och utlämnas är vi skyldiga att verkställa det. Då ska vi göra det, punkt och slut.

Ett annat ljus i mörkret är trots allt att stödet för en palestinsk stat nu ökar. När Sverige för tio år sedan erkände Palestina som stat bröt vi på sätt och vis ny mark. Vi var det första EU-land som erkände Palestina, men vi var inte först i världen med det. Totalt hade då 135 länder erkänt Palestina. Nu, tio år senare, är det 149 länder som har erkänt Palestina. De senaste är också europeiska länder: Norge, Spanien och Irland, och det kommer fler, för bollen är nu i rullning.

Mer än tre fjärdedelar av FN:s medlemsländer erkänner Palestina, och för första gången har Palestina också en egen plats i FN:s generalförsamling med rätt att lägga fram förslag och tillägg till andras förslag. Det internationella stödet för Palestina växer alltså vecka för vecka.

Men det som nu framför allt krävs är en omedelbar vapenvila, och det kan bara ske genom förhandlingar. Hamas måste naturligtvis släppa gisslan, men detta kommer man inte att uppnå genom att fortsätta att döda och lemlästa människor i Gaza eller på Västbanken. Man bekämpar inte terrorism genom att urskillningslöst döda oskyldiga. Tvärtom bygger man upp för ny terrorism. I stället måste det internationella samfundet pressa aktörerna för att få till stånd nya förhandlingar där också gisslanfrågan kan lösas.

En enig riksdag har krävt att ytterligare press ska läggas på Iran genom att Islamiska revolutionsgardet ska terrorlistas. Här måste den svenska regeringen intensifiera arbetet.

En enig opposition har också krävt att EU:s handelsavtal ska pausas tills Israel lever upp till internationell rätt. Jag tycker att det säger sig självt att EU inte ska ha sådana förmånliga handelsavtal med ett land som misstänks för brott mot mänskligheten, som har förkastat tvåstatslösningen och som bedriver något som inte kan beskrivas på annat sätt än som etnisk rensning av de palestinska områdena. Det är inte rimligt.

Därutöver måste också bosättarnas varor stoppas från att nå EU-marknaden, och de extrema bosättarna måste beläggas med kraftigt utökade sanktioner.

Fru talman! Det fruktansvärda dödandet kommer att fortsätta så länge det internationella samfundet låter det pågå. Men det kan upphöra om det internationella samfundet sätter ned foten, och det måste ske nu, innan fler oskyldiga dödas.

Fru talman! Julen närmar sig. Det är en tid när man kan önska sig saker. Jag skulle önska att vi på det nya året kunde få till stånd en förändring i den svenska regeringens attityd i en rad frågor, så att den svenska regeringen inte längre uppträder så tyst och så passivt i viktiga internationella frågor.

Vi ser till exempel hur Sverige lägger ned sin röst i viktiga omröstningar i FN. När man lägger ned sin röst överlåter man åt andra att bestämma, och Sverige drar sig undan från den internationella scenen. Det är enligt min uppfattning fel inriktning. Sverige måste ha en aktiv utrikespolitik med en stark röst, inte vara tyst och sitta passivt.

(Applåder)