Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag så att jag har det gjort.

Ämnet för dagens debatt är budgeten för rikets styrelse, ett område där vi faktiskt tar stora delar för givna. Här hittar man en stor del av vårt lands demokratiska system: statschefen, regeringen och riksdagen, liksom stödet till såväl de politiska partierna och valorganisationen som de oberoende granskande institutionerna Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksrevisionen och Institutet för mänskliga rättigheter.

Det handlar alltså till stora delar om sådant som värnar vår demokrati och viktiga värden som mänskliga rättigheter, skyddet för minoriteter och hågkomsten av till exempel Förintelsen – värden som är helt avgörande för att vi ska ha en vital demokrati och en demokrati värd namnet.

I det kapitel i budgetpropositionens utgiftsområde 1 som handlar om demokratipolitik och mänskliga rättigheter lyder portalavsnittet så här: ”Målet för demokratipolitiken är en levande demokrati som är uthållig, kännetecknas av delaktighet och där möjligheterna till inflytande är jämlika.”

Delaktighet tar vi för givet – kanske lite för mycket. Den 9 juni i år hölls val till Europaparlamentet, och tvärtemot vad vi alla hoppades på kunde man konstatera att valdeltagandet i Sverige sjönk med 1,88 procentenheter jämfört med EU-valet 2019 och landade på 53,39 procent.

Det är märkligt att bara drygt hälften av de röstberättigade brydde sig om att rösta med tanke på att lagarna och direktiven från EU ligger till grund för en stor del av våra lagar. Enligt Svenska institutet för Europapolitiska studier handlar det om 20–30 procent av all svensk lagstiftning. I Sveriges kommuner och regioner påverkas ungefär hälften av punkterna på fullmäktiges dagordning direkt eller indirekt av EU. Det tror jag inte att medborgaren eller den förtroendevalda i kommun och region har koll på.

Jag vill i detta sammanhang lyfta hotet mot Sveriges judiska befolkning. Den är en av de nationella minoriteterna men har en särställning, inte minst på grund av de eskalerande antisemitiska stämningar som råder sedan Hamas terrorattack mot civila judar i områdena nära Gaza den 7 oktober och det krig som bröt ut till följd av detta.

Det är ett direkt uttryck för antisemitism när enskilda judar bosatta i Sverige ställs till svars för vad Israels regering gör. De upplever problem med hot och hat trots att de faktiskt befinner sig i Sverige och inte i Israel. Jag skäms som svensk när judiska barn inte kan gå i skolan utan trakasserier, när många judar inte längre vågar bo kvar i Malmö, när judar tvingas dölja sin identitet och när judiska församlingar har tvingats ställa in högtidsfiranden och minnesstunder eftersom det inte har gått att garantera säkerheten.

Antalet anmälda hatbrott med antisemitiska motiv har ökat kraftigt i Sverige. Det är ingenting jag kan kalla demokrati. Detta får inte stå oemotsagt, och det är oroväckande att till och med ett politiskt parti representerat i Sveriges riksdag först efter kraftiga påtryckningar utifrån förmådde göra sig av med företrädare som spritt antisemitiskt hat på nätet och vid demonstrationer. Vi måste alla visa ledarskap och inte vika oss i kampen mot antisemitismen. Att de som samlas för att demonstrera för Palestina får trakassera journalister och andra i sin väg utan konsekvenser är oförlåtligt i ett demokratiskt samhälle.

Den judiska minoriteten har fört fram säkerheten som en central fråga. I årets budget ökade regeringens anslag för säkerhetshöjande åtgärder till trossamfund med 30 miljoner kronor till 74 miljoner årligen. Detta är ett viktigt komplement till polisens arbete för att upprätthålla säkerheten, men det kan inte ersätta polisens arbete.

För att motverka antisemitism behövs också utbildningsinsatser av olika slag, inte minst riktat mot den yngre generationen. Det är nödvändigt för en stark och uthållig demokrati att varje generation är utrustad med kunskaper och förmågan att själv hitta svar samt förstå och värdera information. Regeringen förlänger därför bland annat bidraget på 6 miljoner kronor till hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser. Man tillför också medel till Forum för levande historia för att öka kunskapen om antisemitiska attityder i Sverige och om spridning av antisemitism på nätet.

Jag hoppas inte att det kommer en vändpunkt nästa år, som är det år då judarna har varit i Sverige i 250 år, utan jag hoppas att det sker i år. Jag tycker att det är anskrämligt att vi har en situation där en minoritet känner sig så pass hotad att den inte ens kan vara kvar i Sverige.