Herr talman! För inte så länge sedan åt jag middag med en bekant i Göteborg. Efter en trevlig middag skulle vi skiljas åt vid centralstationen. Då började hon rätta till sin kappa och knöt den hårt. Sedan frågade hon mig om hennes kolt syntes.

Helt ärligt blev jag ganska ställd. Jag kunde inte riktigt förstå varför hon ställde frågan – i Göteborg, på en plats där alla är goa och där jag alltid har känt mig trygg.

Herr talman! När man under hela sitt liv har upplevt och blivit ifrågasatt som nationell minoritet, och när man dagen innan har fått lyssna på ett seminarium om huruvida man är en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk, är det kanske inte så konstigt att man känner sig otrygg och utsatt i våra offentliga rum på ett sätt som många av oss i majoritetssamhället har svårt att relatera till.

Många vittnesmål kommer från våra minoriteter om såväl den utsatthet som man känner som den rasism som riktas mot en. Senast förra veckan besökte, som sagt, konstitutionsutskottet den judiska församlingen här i Stockholm och träffade judiska företrädare. Det var ett möte som kändes särskilt viktigt med tanke på antisemitismen i samhället och hur den har ökat det senaste året och riktats brett mot den judiska minoriteten.

En sak av många som jag tog med mig från detta möte var vikten av kunskap och utbildning, eftersom det ger oss verktyg i majoritetssamhället att stå emot den rasism och de fördomar som enskilda sprider mot våra minoriteter. Våra nationella minoriteter och andra minoriteter i vårt samhälle ska aldrig behöva stå ensamma i den utsatthet som de befinner sig i.

I Vänsterpartiets budgetförslag avsätter vi också de medel som krävs för att genomföra förslagen från utredningen Nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige.

Herr talman! Målet borde vara, och måste vara, att alla som lever i Sverige självklart ska känna sig trygga och inkluderade i vårt samhälle, där vår mångfald och våra skillnader ses som den stärkande rikedom som de är och där våra olika kulturer bemöts respektfullt.

För nästan exakt 25 år sedan beslutade denna riksdag att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Det var i december 1999. I Sverige har vi fem nationellt erkända minoriteter sedan dess och även ett erkänt urfolk – samerna. Det förpliktar. Och staten har särskilda skyldigheter gentemot dem, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteternas språk och kultur. Särskilt den svåra situationen för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten. Staten har nämligen framgångsrikt bedrivit en assimileringspolitik historiskt, precis som utskottets ordförande tidigare talade om.

Tyvärr kan man inte säga att denna regering håller fanan särskilt högt, trots ett 25-årsjubileum. De språkcentrum som finns för varje minoritet går nu en mycket osäker framtid till mötes. Och regeringen väljer att dra bort de språksatsningar på drygt 40 miljoner som har funnits och försöker samtidigt påstå att den totala nya summan på 8 ½ miljoner i praktiken ska vara en satsning. Dessutom ska det samiska språkcentrumet vara med och dela på dessa 8 ½ miljoner. Tidigare fick de ett eget anslag.

Jag har svårt att tro att de som tillhör våra nationella minoriteter och de anställda på språkcentrumen som nu blir färre håller med. Dessutom drog regeringen också in finansieringen för den samnordiska, språkliga organisationen Sámi Giellagáldu, som drivs av sametingen i Norge, Finland och Sverige. För nästa år räddas verksamheten, då sametinget i stället använder en del av sitt knappa anslag för finansiering. Detta agerande är faktiskt ganska pinsamt och skämmigt. Jag kan citera Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson, som sa så här: ”Det här är katastrofsiffror som redovisas av regeringen. Det här kommer innebära stora nedskärningar på språkarbetet.”

Herr talman! Man kan inte säga att man inte visste vilka konsekvenser den här budgeten skulle få och hur den kommer att drabba samtliga nationella minoriteter. Vi i Vänsterpartiet anser att arbetet för de nationella minoriteterna måste utvecklas, inte avvecklas, och avvisar därför de kraftiga nedskärningar som regeringen gör. Totalt satsar vi över 150 miljoner mer på anslaget till åtgärder för nationella minoriteter.

Det kan konstateras att regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar i budgeten efter två år vid makten är tydliga: I stället för att underlätta för hushållen, vården, skolan och äldreomsorgen genomför man skattesänkningar för de rika. På punkt efter punkt misslyckas regeringen med att hantera de allvarliga samhällsproblem vi står mitt uppe i, och stora grupper tycks vara osynliga för regeringsunderlaget. Man bortser helt från de problem som drabbar dem som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop.

Med regeringens och Sverigedemokraternas budget ökar ojämlikheten. Den växande arbetslösheten lämnas utan åtgärder, och klimatomställningen får vänta. Dessutom fortsätter nedskärningarna inom välfärden. Vänsterpartiets budgetförslag står i stället för en politik som på riktigt hanterar dessa samhällsproblem och skyddar dem som har det sämst ställt.

Herr talman! Jag tycker att ordföranden för utskottet på ett föredömligt sätt gick igenom de satsningar som regeringen väljer att göra i sin budget. Jag kan väl bara instämma och säga att vi från Vänsterpartiets sida också avvisar de horribla ökningarna av anslaget till Regeringskansliet.

Vi som parti behöver givetvis också göra prioriteringar i vårt budgetförslag, och en av de prioriteringar vi väljer att göra är att sänka arvodet till riksdagsledamöter. I stället avsätter vi medel för att stärka Sametinget, inrätta en nationalscen för Sápmi och, som sagt, genomföra strategin för att stärka judiskt liv i Sverige.

Vi behåller också det särskilda anslaget för den nationella minoriteten romer. Om vi ska uppfylla det mål som Sverige har satt upp om att nå romsk inkludering till 2032 behöver den här regeringen snabba på sitt arbete. Den kritiken kan tyvärr riktas även mot föregående regering, som sänkte anslaget till att i stort sett endast omfatta en tjänst på Länsstyrelsen i Stockholms län – som skulle göra en utvärdering om att arbetet inte hade gått framåt. Det är lite pinsamt.

Jag ser att min talartid löper ut. Det sista jag särskilt vill lyfta fram i Vänsterpartiets budget är frågan om mediestödet. I vår budget avsätter vi en halv miljard mer än regeringen till mediestödet, men det krävs mer än pengar. Det krävs uppenbarligen också nya riktlinjer för att stärka mångfaldskriteriet. Det är sorgligt att det som vi från oppositionen varnade för nu genomförs.