Fru talman! Sanningen är att överskuldsättningen i Sverige ökar. Barnfattigdomen är störst i Sverige i hela Norden. Det är inget som regeringen borde vara nöjd med. Man nämner gärna inflationen, men den har drabbat hela världen. Inflationen har sänkts lika mycket i hela vår omvärld. Det är inte bara för att regeringen har bedrivit en viss politik som inflationen har sänkts i Sverige.

Medan länderna runt oss har stöttat barnfamiljer som har haft det extra svårt, till exempel med hjälp av höjt barnbidrag, har regeringen valt att inte göra det. Man pratade lite om det förhöjda bostadsbidraget, och det var bra. Det var något som vi införde. Men man har valt att ta bort det i den här budgeten, fastän barnfamiljerna har det lika svårt.

Vi socialdemokrater tycker att det är knepigt att, i det läge som Sverige står inför, rikta en skattesänkning enbart till dem som tjänar över 65 000 kronor i månaden. Hur kan det vara rimligt och rätt prioritering samtidigt som regeringen skär ned på stödet till de fattigaste barnfamiljerna?

Regeringen säger samtidigt att man inte har råd att stärka sjukvården i det här läget. Det är rekord i varsel på svenska skolor, men man har råd att sänka skatten exklusivt för dem som tjänar mest. Det är knepigt.

Det är moderat politik att säga att det alltid ska finnas morötter för människor som tjänar mycket. De ska få skattesänkningar för att jobba mer. Men de som har små marginaler ska däremot ha sänkt a-kassa för att jobba mer, och de ska ha sänkt sjukförsäkring om de råkar bli sjuka. Hur kan det vara en rimlig politik?

(Applåder)