Herr talman! Det låter som om jag och ledamoten Hultberg står långt ifrån varandra, men det gör vi faktiskt inte. Jag håller med om att kompetensen behöver öka, att lokalerna behöver förändras och att det behövs en annan typ av differentiering och en helt annan vårdkedja. Mycket av det jag tog upp i mitt anförande handlar om att vuxensamhället många gånger har misslyckats.

Vi är överens om att som situationen ser ut nu behövs den här typen av lag. Det som skiljer mellan mig och ledamoten Hultberg är att jag inte vill att den här lagen ska gälla tills vidare. Jag vill att det ska vara en lag som det krävs att vi omprövar med jämna mellanrum så att vi inte har den om vi inte verkligen behöver den.

Som riksdagsledamot har jag som verktyg att avslå liggande förslag och komma med ett motförslag som säger: Kom tillbaka med en likadan lag som gäller i ett år! Det är det verktyg jag har.

Jag har föreslagit för regeringen att vi gemensamt samlas när det gäller barns och ungas rättigheter och de olika typer av insatser som vi i dag sätter in, där vi många gånger är överens. Vi borde göra detta gemensamt, regeringen och samtliga partier i riksdagen, under ett paraply där vi kunde jobba för att säkerställa att vi verkligen gör rätt saker och inte missar någonting på vägen.

Men eftersom regeringen inte släpper in Centerpartiet och andra partier i den typen av diskussion där vi kan ta ett helhetsgrepp under ett helhetsparaply får jag använda mig av det verktyg jag har: att avslå förslaget men att be regeringen att göra en lag som är tillfällig så att vi inte tillåter denna typ av begränsningar längre än nödvändigt.

Så nej, jag är inte naiv. Men jag ser att lagen behöver vara tidsbegränsad.