Herr talman! Jag tänkte lyfta frågan om en lokal- och anläggningsfond, som ledamoten berörde lite grann. Det har under många år funnits en bred enighet i utskottet om behovet av stöd till föreningar och kommuner för att man ska få till fler anläggningar och nya typer av anläggningar för idrott och friluftsliv.

Det är tydligt klarlagt i rapporter från Riksidrottsförbundet och i dess enkäter till kommuner och föreningar att det råder brist på platser och träningstider. Barn som vill aktivera sig i dag får nej från föreningarna, för det finns inte möjlighet att ta emot dem.

Den förra regeringen tog tag i det här. Det har utretts på många sätt, och det har varit många intressenter. SKR har varit inblandat och likaså Boverket. Detta har tröskats i väldigt många år. Till slut hamnade frågan hos en forskningsavdelning som har bildat Center för idrotts- och friluftsanläggningar.

Det känns jättebra att det äntligen finns någonting att bygga på. Men om man jämför med förebilden i Danmark, där utskottet gemensamt besökte den lokala anläggningsfonden, ser man att det här bara har blivit en tummetott än så länge. I Danmark finns samarbete med arkitekter och arkitekthögskola. Det finns ekonomiska smörjmedel för dem som kontaktar anläggningsfonden.

Men det svenska centret har bara fått i uppdrag att samla och sprida kunskap, inte att ge konkreta råd och stöd till dem som ska bygga och inte heller att bidra ekonomiskt. För den lilla kommunen som bygger eller renoverar sin anläggning är det kanske 30 år sedan de senast gjorde något sådant här. Det behövs expertis, menar både vi och de som är inne i det här.

Med en blygsam satsning hade regeringen kunnat gynna hela landets idrotts- och friluftsliv genom det strategiska centret. Kunskapen finns, och centret har fått regeringens uppdrag att utreda hur detta skulle kunna gå till. Men de får inte medel. Min fråga är: Varför?