Fru talman! När man ser ut över Sverige skulle man kunna tro att vi bor i ett ekonomiskt hårt utsatt land. I ett replikskifte tog jag upp att lärare på våra skolor sägs upp. Samma sak gäller för vårdpersonal runt om i landet. Arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med 30 procent sedan regeringen tillträdde. Tåg har svårt att ta sig fram, och kommuner har inte råd att renovera avloppssystem. Vi har nu den tredje högsta arbetslösheten i EU, efter Spanien och Grekland. Barnfamiljer vräks från sina bostäder. Boendekostnaderna har ökat med 26 procent och matpriserna med 25 procent på två år. Den som i dag blir sjukskriven kan få vänta länge på besked om ersättning från Försäkringskassan, eftersom de har sagt upp en stor mängd handläggare.

För den som tittar utifrån på detta måste det framstå som att vi inte har råd med en välfärd och ett trygghetssystem som ger människor trygghet eller ett levande kulturliv. Men så är det faktiskt inte. Vi i Sverige är ett av de länder som har lägst statsskuld i hela EU, och regeringen och Sverigedemokraterna har valt att tacka nej till skatteintäkter på 34 miljarder som staten annars skulle fått in under nästa år.

Det är pengar som kunde ha gått till en bättre äldreomsorg, högre personaltäthet på förskolorna och ökat bostadsbyggande. Man kunde ha stärkt kultursektorn och civilsamhället, som i dag går på knäna och får säga upp personal. Man får ställa in föreställningar och aktiviteter och neka ungdomar replokaler.

Det går att göra på ett annorlunda sätt, vilket Vänsterpartiet har gjort i sin budget. Det är alltså fullt möjligt.

Jag kan inte tolka det hela på annat sätt än att man är nöjd med läget och i stället har gjort bedömningen att de som i dag tjänar sisådär 65 000 kronor i månaden verkligen behövde rejäla skattesänkningar. Vi vet sedan tidigare att man varit oroad för att dessa höginkomsttagare inte haft råd att själva betala någon för att åka till deras sommarstuga när den ska stängas för vintern. De kan behöva hjälp av någon som åker dit och spolar i kranar eller toalett för att de inte har möjlighet att betala det själva. Det här är tjänster som alla skattebetalare behöver hjälpa till att subventionera i dag.

När man får kritiska frågor om bristen på äldreomsorgsplatser, om vårdköerna eller om stora skolklasser är det aldrig statens ansvar att göra något åt det. Det är alltid politiker på andra nivåer som borde prioritera annorlunda. Det som händer i kommuner och regioner som inte får ihop sina budgetar är att de börjar se över de områden som inte är lagstyrda. Då är det föreningsbidrag, kulturskola, museer, konserter för skolelever och det förebyggande arbetet som får stryka på foten.

Fru talman! Om vi kikar närmare på det som många uppfattat som statens ansvar inom kulturpolitiken ser vi att det tyvärr haltar där också. Vi hörde tidigare att det inte är Tidöpartiernas fel att till exempel musikhusen får stänga; det är studieförbunden som borde prioritera annorlunda när de får mindre pengar.

Det finns tyvärr ingen lyhördhet för de stora behov som uppstått efter att sektorn gått igenom först en pandemi och sedan år av inflation. Även inom kultursektorn påverkas man av högre hyror och ökade omkostnader. I bästa fall låter regeringen och Sverigedemokraterna stöden ligga kvar på samma nivå som tidigare, men i flera fall minskar de.

Ett sådant exempel är neddragningen på kultursamverkansmodellen. Först försvann pris- och löneuppräkningen, och inför nästa år tar man bort ytterligare 20 miljoner. Det sker i ett läge där regionerna har väldigt svårt att kompensera för bortfallet. Det kommer till exempel att slå mot länsmuseer, länsteatrar och det ideella kulturlivet runt om i landet.

Inför dagens debatt har ett stort antal fria aktörer inom scenkonsten hört av sig till oss i utskottet. Många av dem sitter kanske på läktaren nu och lyssnar.

Många som har hört av sig är beroende av stöd från Kulturrådet och till exempel kommunernas inköp av föreställningar. De fria teatergrupperna utgör en mycket stor andel av barn- och ungdomsföreställningarna i vårt land. De står också för en utmanande och nyskapande scenkonst.

I mitt hemlän Västmanland har Amatörteaterns Riksförbund sitt säte, och därifrån servar man alla lokala amatörteaterföreningar. Man har ett manusbibliotek som är till stor hjälp för alla som behöver ett manus. Nu kommer de att behöva lägga ned den enda tidning för amatörteater som finns i vårt land. De kommer att behöva säga upp den enda kommunikatören. Detta sker på grund av en sänkning på 5 procent av anslaget från Kulturrådet. Det låter kanske inte så mycket, men då ska man veta att detta anslag har legat stilla år efter år när andra kostnader har ökat. Så här ser det ut för väldigt många aktörer.

Det finns flera exempel från Västmanland. Vi har teatergruppen Tropos, som i somras meddelade att de lägger ned efter 25 år. Anledningen är att anslagen har legat stilla i tio år medan kostnaderna har ökat.

Teatermaskinen i Riddarhyttan har inte råd att behålla sin teaterlokal. Genom åren har den varit en knutpunkt för symposier, festivaler och konstnärliga samarbeten i den västmanländska glesbygden, ofta med ett lokalt perspektiv som andra aktörer inte lyfter fram. Men något verksamhetsstöd har de inte kunnat få från Kulturrådet.

Tidöpartierna måste förstå att det inte handlar om att verksamheterna inte skär ned, utan det handlar om att man inte kompenserar dem för deras ökade kostnader.

Jag tänker att Tidöpartiernas representanter också träffar dessa organisationer och pratar med sina kommunpolitiker. De borde också veta att det är detta som händer, men hittills har svaret bara varit det vi hörde tidigare här: Privata finansiärer behövs. Vi kommer att få skattesänkningar. Detta ger folk mer pengar i plånboken, och då kommer de att konsumera mer kultur.

Som jag ser det, och jag hörde att också Lawen Redar gjorde den analysen, kommer de stora grupper som i dag behöver välja bort kulturupplevelser på grund av låga inkomster knappast att få mer med regeringens budget, som är förhandlad med Sverigedemokraterna. De få kronor det handlar om behöver gå till vinterskor till barnen, till den dyrare maten och till det som Tidöpartierna nu också föreslår, nämligen dyrare mediciner och dyrare tandvård för ungdomar. De som har fått stora skattesänkningar hade råd med kulturupplevelser sedan tidigare.

Fru talman! Det ideella kulturlivet står för en stor del av aktiviteterna för barn och unga. Man är arrangörer för konserter, festivaler, filmvisningar, konstutställningar och teaterföreställningar. Mycket av detta arbete görs i dag ideellt, men man behöver stöd för en del av sina omkostnader.

I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram de insatser som studieförbunden gör. Det är insatser som nu försvinner på många platser. Vid sidan av folkbiblioteken är studieförbunden den enda aktör som finns i alla kommuner och som i decennier har varit garanten för att även den som bor utanför en större stad ska nås av till exempel författarsamtal, kurser, studiecirklar och musikuppträdanden. De är dessutom ryggraden i hela civilsamhällets bildningsverksamhet.

Men regeringen och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att det är saker som inte behövs i 30 procent av fallen, och därför skär man ned det statliga stödet med en tredjedel den här mandatperioden.

Redan efter ett års neddragningar har ett stort antal musikhus och replokaler tvingats stänga. Anställda har sagts upp, och studieförbundet Kulturens har lagt ned hela sin verksamhet. Om man vill försvaga civilsamhället är detta verkligen ett välriktat slag just utifrån att studieförbunden utgör dess ryggrad.

För mig och många andra är det uppenbart att man vill försvaga stora delar av civilsamhället. Vissa delar uppskattas – de som än så länge inte har retat upp något av Tidöpartierna och som inte uppfattas ha politiska åsikter.

Sveriges konsumenter tyckte SD var för ideologiska – bort med deras statsbidrag! De organisationer som lyfter fram invandrares perspektiv och jobbar för deras rättigheter, såsom organisationen Sios – bort med deras bidrag! De som jobbar med fredsfrågor, miljöfrågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter – ska de verkligen få så mycket pengar?

När jag började här i riksdagen för sju år sedan uppfattade jag att den stora skiljelinjen mellan oss i Vänsterpartiet och de borgerliga partierna handlade om hur mycket kultur och föreningsliv skulle få kosta. Men det fanns en samsyn kring värdet av det ideella engagemanget och hur det bidrar till vårt välstånd och välmående och till ett sammanhang, trygghet och viktiga samtal. Detta är saker som inte alltid går att mäta men som har ett stort värde ändå.

Tyvärr är den tiden förbi nu, och utvecklingen har gått väldigt fort. Det fria och det frispråkiga ses som ett hot mot makten, inte som en förutsättning för vår demokrati. Maktutövningen mot civilsamhället präglas av misstänksamhet och misstro i stället för av tillit.

Fru talman! Nu har jag dragit över min talartid men har tyvärr inte hunnit prata mer i detalj om Vänsterpartiets budgetförslag. Det är olyckligt, men det blir så ett sådant här år när det finns så mycket att beklaga i regeringens förslag.

Så här i slutet av min talartid vill jag ändå berätta att Vänsterpartiet lägger 2,3 miljarder kronor mer än regeringen och Sverigedemokraterna på kulturutskottets område. Det räcker bland annat till satsningar på civilsamhället, kultursamverkansmodellen och fler anställningar inom scenkonstallianserna.

Idrotten får pengar, inräknat riktade medel till parasporten, liksom trossamfunden. Det blir högre ersättningar till konstnärer, Svenska Filminstitutet, kulturarvet, biblioteken, friluftslivet och folkbildningen.

Det handlar kort sagt om alla de delar som utskottet har i uppdrag att ansvara för. Jag menar att det är så en ansvarsfull budget ska se ut.

(Applåder)