Herr talman! Bland de tusentals hyllningstexterna till Teatersveriges kanske största innovatör, banbrytare, nytänkare och frontfigur ställs en öppen fråga: Kommer hennes hem – liksom Strindbergs, Einsteins, Hemingways och Marie Curies – att visas upp den dag hon inte längre är vid liv? Kommer det att vara blå skoskydd i hallen och röda rep runt hennes manusbuntar, böcker och skrivbord? Man undrar om det kommer att finnas en guide som berättar för besökaren: Här skapade Suzanne Osten. Här skrev hon manus till Flickan, mamman och demonerna. Stolarna ni ser är från samarbetet med Lars Norén. Här inledde den konstnärliga ledaren visionen om barnteatern, den som kom att framkalla hundratusentals utopiska ögonblick.

Sveriges kulturpolitik fyller 50 år denna höst. Den historiska propositionen från 1974, vars nyckelbegrepp var yttrandefrihet, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet, förkroppsligades av Suzanne Osten. Samma år hade hennes storverk Jösses flickor premiär på Stadsteatern i Stockholm. Det hade planerats för 17 föreställningar av kvinnokampspjäsen. Man fick genomföra 140 på tre år.

Jämställdheten skulle nu fullbordas och bli en del av välfärdsstaten Sverige. Alla vet hur det gick sedan. Det blev barnomsorg, äldreomsorg, föräldraförsäkring och självförsörjning. Det gick från kultur, bildning och kamp till verkliga materiella förutsättningar.

Herr talman! Så brukade man se på kulturen. Den skulle gå från att tillhöra de få människornas privilegium till att plötsligt omfatta alla. Kulturen skulle ge oss språk, den skulle ge oss makt och den skulle ge oss frihet. Den skulle ge social jämlikhet och utövas i hela landet. Kulturen var ju en del av själva lösningen.

I dag, 50 år senare, tycks den i stället vara problemet. Det är som om poeten Lina Ekdahls satir om den lilla kulturen som bara kostar och kostar och dränerar alla stadsdelsnämnder har blivit verklighet, som om alla dessa replokaler, föreningar, Folkets hus, amatörteatrar, studiecirklar, körer och boksamtal står i vägen.

Det är enklare att bara lista dessa verk, som i en kanon, så får folk en guide i handen och en kulturminister som får genomföra sin verkliga dröm – att fortsätta sänka skatten.

Jag blev faktiskt rätt tagen av att titta på intervjuprogrammet Sverige! i Sveriges Television, där den moderata kulturministern till sist får önska precis vad hon vill om hon hade haft oändligt med resurser. Svaret hon ger handlar inte om barn och unga, kulturskola, estetiska ämnen, stärkt demokrati, fristäder eller barnteater. Med ett stort leende svarar hon: Ja, då hade jag nog sänkt skatten ytterligare.

Fru talman! Vad vi har här är en visionslös kulturpolitik. Den ställer inte frågorna om hur stor del av vårt lands offentlighet som vi gemensamt borde äga, hur vi belönar vår nations begåvningar och vilken vår respons ska vara mot den nya kulturekonomin som gör att konstnären får allra minst tillbaka.

Fru talman! Den kulturbudget som Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar utgör 1,2 procent av statens samlade utgifter. Vi måste backa tillbaka hela vägen till 2004 för att hitta en så liten andel av statsbudgeten till kultur.

Men det ovanligt stora reformutrymmet på hela 60 miljarder kunde inte gå till att stärka välfärden, motverka arbetslösheten, bygga bostäder, främja barns och ungas meningsfulla fritid, skapa fler mötesplatser, folkbildning eller idrott. I stället behövde det gå till Sveriges höginkomsttagare eller de 3,9 procent av befolkningen som får den särskilda skattesänkningen.

Fru talman! Man måste leta med ljus och lykta för att hitta någon som på allvar tror att denna politik kan göra vårt land rikare, med undantag för ledamoten Alexander Christiansson som menar att detta kommer att stärka Sverige, som han sa tidigare i ett anförande.

Jag kan dessvärre meddela att höginkomsttagares skattelättnader inte minskar arbetslösheten. Det har vi svart på vitt på. De stärker inte hushållens köpkraft, hur ofta kulturministern än vill att folk ska gå på den där föreställningen, köpa en tavla eller unna sig ett musik- eller konstabonnemang. Det som de vanliga svenska hushållen får tillbaka är 3 000 kronor per år, eller 250 kronor per månad. Det räcker inte ens till två biobiljetter.

Hushållen däremot är fullt upptagna med att hantera förlusten av tio års reallönesänkningar, hyror och räntor som har stuckit iväg och matkassar som kostar 30 000 kronor mer om året.

Sverige har fått den högsta barnfattigdomen i hela Norden. Barnfamiljer sitter inte och väljer mellan vilka biofilmer som de ska se i helgen utan mellan nödvändiga utgifter i hushållsekonomin eller att betala barnens fasta fritidsaktiviteter. Jag läste häromdagen att läget är så illa att var tredje ensamstående mamma inte har utrymme att bekosta barnens fritidsaktiviteter – var tredje ensamstående förälder.

Fru talman! Att barn ska ges möjlighet att framkalla det som Suzanne Osten kallade utopiska ögonblick, stunder när den vanliga ordningen upphör att gälla och då man själv eller tillsammans med andra får erfara möjligheten till en bättre och mer jämlik värld, kan faktiskt ske på vissa platser i vårt land. Det kan ske på teatern, i kulturskolan, i biblioteket, i kulturhuset, på museet, på fritidsgården, i idrottshallen eller i replokalen. På den platsen är det plötsligt inte lika viktigt vilka dina föräldrar är eller var du bor. Då är det plötsligt andra värden som får betydelse.

1974 års kulturpolitik banade väg för kulturskola och replokaler i hela landet. Sverige blev ett musikunder. I dag är vi världens näst största land av musikexport. Ur dessa utopiska ögonblick i de där replokalerna växte jazz, punk, dansband, hiphop, rock, låtskrivare, kompositörer, trummisar och en och annan visdiktare.

Att regeringen nu anslår medel för att främja kulturella och kreativa branscher har jag verkligen ingenting emot. Det är välkommet. Men att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler, att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned, att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset på Umedalen, tvingas till nedläggning och att läget var så illa i Luleås musikhus att kommunen var tvungen att kliva in för att rädda den säger egentligen allt.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Enligt Tidöpartierna ska vi i full fart exportera musiken, men våra barn ska inte skapa någon musik.

Fru talman! Dagens debatt uppmärksammas av konst- och kulturskapare som har kommit hit till Sveriges riksdag. Många befinner sig i en prekär situation.

Sedan Moderaterna har kommit att leda Kulturdepartementet har arbetslösheten stigit med nästan 30 procent bland landets kulturarbetare, enligt Klys. Inte heller har de fått något inträde till trygghetssystemen, eftersom betänkandet om SGI ligger på Regeringskansliet och tycks samla damm. När de var i opposition var detta en mycket angelägen frågan. Två år in på denna mandatperiod ser vi ingenting hända.

I brist på ekonomiska förutsättningar fasar nu Svenska filminstitutet ut en rad filmstöd. Stödet till den regionala kulturen minskar med 20 miljoner och har inte alls inflationsskyddats. Detta kommer min kollega Kristoffer Lindberg snart att redogöra lite närmare för. Dramatens Mattias Andersson berättade i en intervju i Dagens Nyheter att landets nationalscen inom tre år inte ens kommer att kunna bedriva en repertoar med ensemble på det sätt som görs i dag, om det fortsätter i denna riktning.

Men det värsta är att unga framtida konstnärer lämnar utbildningarna. Det är någonting som man faktiskt bör iaktta. För vem ska med dessa förutsättningar våga ge sig på ett liv som konstnär i Sverige? Man ska ställa frågor till dessa unga människor. Om de har startat en utbildning som de väljer att inte fullfölja, vad beror det på?

Fru talman! Jag vill återgå till en kulturpolitik som en del av lösningen, som ger språk, makt och bildning och vars högsta strävan inte är att skatten ska sänkas utan att ge kulturmänniskan, språket och nationen ett högre värde. Då måste man, precis som Suzanne Osten sa, börja med barnen.

Vi socialdemokrater har ett mindre reformutrymme på totalen. Vår budget är fullt finansierad. Så allt dravel om att oppositionen inte lägger fram färdiga budgetförslag stämmer inte i denna debatt. Vi har ett mindre reformutrymme. Vi vägrar att använda lånade pengar för att sänka skatten till de allra rikaste. Ska man låna pengar ska de gå till framtida generationers behov. Det ska handla om järnväg, klimatomställning, bostadsbyggande och malmbana, sådant som faktiskt gör vårt land rikare. Men trots ett mindre reformutrymme kan vi visa på en helt annan kultur- och välfärdsbudget.

Jag ska redogöra för våra förslag om hur man hade kunnat prioritera om dessa pengar inte hade gått till skattesänkningar.

I vår budget höjer vi utvecklingsbidraget till Sveriges kulturskolor med 177,5 miljoner, så att verksamheterna kan nå fler barn och unga och så att fasta anställningar kan göras för personal.

Vi avsätter 14,5 miljoner till exempelvis amatörkulturen och bygdegårdarna.

Vi höjer statens andel av kultursamverkansmodellen för att stärka den regionala kulturens förutsättningar med hela 200 miljoner.

50 miljoner ska gå till samlingslokaler i hela landet, så att medborgarmöten, filmvisningar, boksamtal och andra kulturella aktiviteter kan möjliggöras.

Vi vill se en kraftfull ökning av bidraget till idrottsrörelsen med 645 miljoner, där 250 miljoner går till barns och ungas idrottande med särskilt fokus på barn och unga som växer upp i utsatta områden och i glesbygden. 100 miljoner ska gå till paraidrotten för funktionsnedsatta barn och unga.

200 miljoner går till en nationell ledarsatsning, för här har vi ett stort jobb att göra. Ledarna försvinner från verksamheterna. De har inte fått fullvärdigt stöd, och därför menar vi att det här bör vara en viktig idrottspolitisk satsning. Vi vill också se 4 miljoner till en nationell samordning för utlåning av utrustning för idrotts- och friluftsliv. Vi avsätter även 75 miljoner till att stärka friluftslivet.

Utöver detta menar vi att det är hög tid att utreda frågan om en kulturgaranti för Sveriges barn och unga. Vi vill också återinföra estetiska ämnen som obligatoriska på gymnasieskolan.

Nu kommer vi till det som jag tycker är intressant. När vi satt vid regeringsmakten menade vi att vi måste undersöka de platser där barn och unga befinner sig, utöver replokaler, kulturhus och liknande. På många platser i Sverige är fritidsgården den plats man går till efter skolan. Vi tillsatte en utredning för att säkerställa att kvaliteten på de här fritidsverksamheterna kan upprätthållas. Vi fick många rapporter om att det dessvärre dessutom finns kriminell verksamhet som pågår på dessa platser. Vad behöver man då göra för att garantera att alla barn och unga som kommer dit kan känna trygghet i den sociala miljön?

Det första Moderaterna gjorde var att ta bort utredningen, så vi har ingen aning om kvalitetsnivån eller om personalens utbildningsbakgrund. Vi avsätter därför 75 miljoner för att redan nu kunna säga att den personal som finns på Sveriges fritidsgårdar ska ha grundläggande utbildning för att kunna erbjuda barn och unga en aktiv och meningsfull fritid när de kommer till fritidsgården. Inte sällan är detta barn till familjer som har en svag socioekonomisk bakgrund.

Vi accepterar givetvis inte heller regeringens ideologiska nedskärning på studieförbunden. Vi vill se ett rikt kulturliv, folkbildning och helst replokaler i hela landet i likhet med 1974 års ambitioner.

Avslutningsvis, fru talman, är det hög tid att avslöja Sverigedemokraternas nya kulturpolitiska strategi. Löftena om en kulturarvsmiljard och att man med kraft kommer att stärka den kyrkoantikvariska ersättningen och lyfta den svenska kulturen visade sig bara vara brösttoner i Sveriges riksdags kammare och väldigt lite i praktiken.

Nu har vi kassor uppbyggda på samtliga statliga museer. Detta år försvinner de 4 miljoner som Riksantikvarieämbetet har fördelat på de 15 världsarv vi har i Sverige. Världsarven nämns inte ens i Tidöpartiernas budget.

Tidigare utspel om provokativ konst som inte ska finnas på regionala konstmuseer, om utländska böcker som inte ska köpas in på folkbiblioteken eller utspel i frågan om vem som ska få läsa sagorna tycks inte längre intressera i samma omfattning.

Det går ju faktiskt snabbare att göra det ni gör nu: att sänka anslagen och tysta kulturen. Ställ public service inför sparpaket, gör konst- och kulturarbetarna arbetslösa och ta bort folkbildningen och konsumentföreningarna! Minska stödet till det civila samhället! Och framför allt: Se till att krossa sosseriet!

Sverigedemokraterna visar när de styr landet att de faktiskt inte är några nationsbyggare. De värnar inte språk eller högre kulturella värden. De är inget välfärdsparti, bostadsbyggarparti eller arbetarparti. De är inte heller ett parti för vanliga hushåll. Sverigedemokraterna har visat sig vara partiet som vill nedmontera allt det socialdemokratin en gång byggde upp.

Medan ni engagerar er i att sänka skatten håller vi på att formulera en ny riktning för Sverige. Den här våren har vi socialdemokrater kongress, och det kommer att bli väldigt spännande för er alla att ta del av de aktiva reformförslag på kulturområdet som vi där kommer att fatta beslut om.

Vi vill se fler utopiska ögonblick, och vi vill se en starkare samhällsgemenskap.

(Applåder)