Herr talman! Kristina Axén Olin säger i sitt anförande att den största delen av kulturen inte har någon offentlig inblandning. Men den finns i allt det som Kristina upplevde på den fantastiska konserten i kyrkan. De som sjunger kanske har gått i den kommunala kulturskolan. De som sjunger i publiken kanske har haft estetiska ämnen i skolan. De kanske går i någon kör inom folkbildningen. Kanske är någon högskoleutbildad musiker.

Jag vill bara manifestera att på detta sätt hör faktiskt den offentliga och den privata kulturekonomin ihop. Det blir inte så mycket av den privata kulturpolitiken, kulturagendan, branscher eller näringar om man inte har ordning på den offentliga kulturen, så att barn och unga ges likvärdiga chanser att uppleva konst och kultur i ett tidigt skede.

Jag tyckte att det var väldigt intressant att delta på Grammisgalan förra året. Det är ju branschens gala för alla de fantastiska musikframgångar som Sverige har, inte minst som näst största musikexportör. Men branschen gjorde också en manifestation vid galan. Det handlade om en sak: Politiker, satsa på den kommunala kulturskolan! Det vill säga att den offentliga kulturpolitiken hör ihop med den privata kulturens och branschens förutsättningar.

Den kritik som Kristina Axén Olin tar upp i sitt anförande handlar förstås inte om nominella kronor och ören i en kulturbudget. Det handlar om att man måste backa tillbaka hela 20 år för att hitta en kulturbudget som utgör 1,2 procent av det totala reformutrymmet. Som ett resultat av inflation, kostnadsökningar och kulturbudgeten har arbetslösheten bland Sveriges konst- och kulturskapare ökat med hela 30 procent.

Den fråga jag vill ställa till Kristina Axén Olin är: Vad avser regeringen att göra för att råda bot på denna arbetslöshet? Finns det en åtgärdsplan över huvud taget?

(Applåder)