Fru talman! Jag tackar meddebattörerna för de intressanta frågor som har väckts. Jag måste ändå ta upp tråden där Sara Gille, Sverigedemokraterna, lämnade talarstolen.

Det är nu flera debatter på vårt utskottsområde i kammaren. Man försöker framställa en bild av att vi hade något slags nollpunkt när Tidöpartierna bildade regering. Innan dess var det förfall och ingenting blev gjort. Det har pratats, men ingen leverans har skett. Sverige har varit hemskt att leva i, men nu är det guld och gröna skogar. Nu verkar allting perfekt, och nu har vi en regering som är oerhört handlingskraftig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är på justitieutskottets område som tyngdpunkten i Tidöavtalet ligger. Det går inte att säga någonting annat. Den här regeringen vill åstadkomma saker på den straffrättsliga sidan och i hela rättskedjan. Tyngdpunkten politiskt ligger här. Man kan diskutera frågorna ingående och ha invändningar mot delar av förslagen. I de allra flesta delarna har Socialdemokraterna stöttat eller till och med lagt grunden för det lagstiftningsarbete som pågår i kammaren.

Vi behöver inte nämna hur många propositioner och utredningar som grundar sig i socialdemokratiska förslag och utredningar, men i början av året var det omkring 19 av 21. Det är klart att saker har gjorts.

Den här debatten tog sin utgångspunkt i en berättelse från en kvinna som var drabbad av en mans kontrollbehov och lämnades i en situation i passkontrollen där hon inte kunde resa utomlands. Det kostar pengar och orsakar personligt lidande. Vi har kunnat visa att den här regeringen har en färdig utredning. Det finns ett lagförslag på bordet, men i det här lagstiftningsarbetet är det oerhört viktigt att saker och ting ska ta lång tid.

I grund och botten tror jag att alla här inne tycker att det är viktigt att lagstiftningsprocessen får ta den tid som krävs. Jag delar Gunnar Strömmers uppfattning om det.

Jag noterar att det nu är halvtid i Tidösamarbetet. Därför tänker jag att både Sverigedemokraterna och regeringen får ta ansvar för den situation som råder i vårt land just nu. I flera andra lagstiftningsärenden har det skett en beredning på Regeringskansliet i en rasande takt, och det har pressats fram utredningsförslag i ett tempo som ibland gör att de produkter vi har att ta ställning till här är bristfälliga. Vi vill inte ha en bristfällig produkt, utan vi vill ha en bred diskussion om det straffrättsliga och om psykiskt våld. Det är därför vi ligger på för att komma till rätta med ett stort samhällsproblem.

Jag vill också säga att vi inte är ensamma om att ha en oro för just detta politikområde. I polisens egen årsredovisning säger man att just detta område behöver ägnas mer kraft.

I flera polisregioner är faktiskt mäns våld mot kvinnor dödligare än skjutvapenvåldet. Men den egna årsredovisningen säger att det arbete som har gjorts så här långt inte har gjort någon större skillnad.

I min stad lades projekt som Igor ned, som var ett arbetssätt för att bryta mäns våld mot kvinnor. Mot den bakgrunden tänker jag fortsätta fråga: Har regeringen fler verktyg i sin verktygslåda, och kommer det att komma fram några lagstiftningsprodukter?