Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi är inte många här i kammaren i dag. Jag har en kompis, och statsrådet har en kompis. Ungefär så ser det ut, och folk som tittar in i riksdagen ibland via webben blir förfärade och tänker: Gör de ingenting, riksdagsledamöterna? Jag skulle säga att det är ganska skönt att det inte är så många här i dag, för jag hoppas och tror att mina kollegor är ute i landet och möter verkligheten.

Det kan också vara så ibland att vi bjuder in människor till riksdagen. Jag gjorde detta förra veckan. Då gällde det en föräldragrupp från en skola i Uppsala som heter Kajan och som ska läggas ned. Föräldrarna fick besked om detta bara sex veckor innan utbildningen skulle upphöra. Deras barn har ofta autism, adhd eller andra neuropsykiatriska diagnoser. Detta är en skola som erbjuder särskilt stöd till de här eleverna.

Livet vändes upp och ned. Föräldrarna organiserade sig med den kraft som egentligen bara infinner sig när föräldrar känner att deras barn är hotade. De började bläddra i lagböcker och leta efter regler. Kan det verkligen vara så att man får säga upp elever med så här kort varsel? De sökte men fann ingenting, och den enkla anledningen är att det inte finns några regler som gör det här olagligt.

Jag kan bara konstatera hur vi gör skillnad mellan personer i svensk lagstiftning. Ta till exempel den student som vill säga upp sitt studentrum! Där finns det regler om tre månaders uppsägningstid. Men elever med särskilda behov, till exempel barn med autism, som är särskilt känsliga för stora omställningar i livet, tillåter vårt skolsystem att vi behandlar på det här sättet.

Det här kan inte ses som barnsjukdomar i en lagstiftning. Det här är sedan 30 år tillbaka det skolsystem vi har. Det är så att säga kroniska sjukdomar i ett system som måste förändras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns flera olika sätt att göra detta. Vi kan bemöta varje enskildhet som kommer upp. Vi kan stifta lagar som säger att man måste deponera medel för att det ska finnas pengar, så att någon annan kan få driva vidare skolan. Vi kan ha regler för uppsägningstider som täcker en hel utbildning. Det finns många sätt. Men jag tror att det här är ett lappande och lagande som riskerar att hela tiden utmanas av jakten på vinst, för det är där roten till problemet finns. Det finns aktörer som hela tiden letar kryphål för att maximera vinsten. Vi har gång på gång sett exempel på detta.

I det här fallet hade Aprendere möjlighet att meddela eleverna i god tid före nedläggningen. Men man gjorde inte det, för man ville tjäna pengar. Man var rädd för att elever skulle hitta en annan skola att gå till och ta skolpengen med sig. I avvägningen mellan autistiska elevers behov av långsiktig planering och aktieägarnas kortsiktiga intresse av vinst var det aktieägarna som drog det längsta strået.

Jag vill ställa två frågor till statsrådet. Tycker statsrådet att sex veckor är för lite för att säga upp elever från deras utbildning? Om hon tycker detta, när är hon i så fall beredd att göra någonting åt saken?