Herr talman! När jag för ganska många år sedan arbetade med socialpolitik i stadshuset här i Stockholm var det för mig lite förbluffande att de som pratade mest om förebyggande ville göra minst förebyggande. Det var en lite oväntad insikt för mig.

Det förebyggande var alltid något diffust. Vi kunde aldrig ta på det. Det var alltid oklart vad man syftade på. Det kokade ned till lite mer pengar i bidrag till någon förening någonstans. Det kunde vara att de pengarna mycket väl kunde behövas. Men som allvarligt menat förebyggande arbete höll det inte måttet.

Nu gör vi ett antal riktigt stora förebyggande saker. En sådan sak gäller sekretessen. Jag har under ett par decennier träffat socialsekreterare som har sagt att sekretesslagstiftningen ligger i vägen när man ska rädda barn och unga som är på väg in i brottslighet.

En annan sak gäller föräldraansvaret. I Sverige litar vi på föräldrar. Men det ger inte föräldrar rätt att uppfostra sina barn rakt in i kriminalitet. Då ska samhället ingripa och ta hand om barnen.