Herr talman! Statsministern! Halva mandatperioden har nu gått. Det är många som på lite olika sätt talar om det. Vi i oppositionen noterar hur regeringen och Sverigedemokraterna har drivit fram en sjukvårdskris. Det har mycket korrekt varit inflation, men under den tiden har regeringen inte tillfört nödvändiga resurser.

Många har beskrivit sommaren inom vården som den kanske värsta hittills. Runt om i landet varslades personal redan i våras om uppsägning. Under det första halvåret varslades dubbelt så många i kommuner och regioner som under hela 2023. Låt oss hoppas att inte alla dessa varsel faller ut, men trots det tål det att påminna om att operationer har ställts in och att anställda inte har fått ut sin semester. Läkare har till och med varnat för att nedskärningar har orsakat dödsfall.

Det är en sjukvårdskris som har brett ut sig över landet, oaktat regionernas ansträngningar att försöka mildra detta. För personalen betyder detta färre kollegor, längre arbetspass, fler arbetspass och en tuff arbetsmiljö. För patienterna betyder det mer väntan, mer osäkerhet och en känsla av otrygghet när man inte vet om vården finns där när man behöver den.

Jag vill ställa en fråga till statsministern, efter att vi har kunnat ta del av regeringens utspel i alla fall så här långt när det gäller sjukvård. Om det inte finns mer på den fronten som vi inte känner till är det ett faktum att regeringen väljer att prioritera stora skattesänkningar för höginkomsttagare samtidigt som vården går på knäna. Tillskotten är betydligt mindre än åren innan.

Herr talman! Min fråga till statsministern är: Hur motiveras stora skattesänkningar för höginkomsttagare när vården skulle behöva resurserna mycket mer?