Fru talman! I diskussionen om den samhällsutveckling vi har sett under senare år hör vi ofta, inte minst från polisen, att det blir allt viktigare med förebyggande arbete.

Det handlar om att se till att ungdomar hamnar i miljöer som inte är skadliga för dem eller leder in dem på brottets bana. Finns det något bättre än att komma in i idrottsrörelsen, i civilsamhället eller i studieförbundens musik- och kulturverksamhet? Det bästa sättet att vaccinera fram rätt värderingar är genom erfarenheter av att musicera tillsammans, upptäcka glädjen och få självförtroende och självkänsla. Då lockas man inte in i andra karriärer eller andra risker.

Den här regeringen går dock in och skär ned, med precision, på just civilsamhället. Man jagar personer med civilsamhällesbakgrund i en del statliga myndigheter. Man argumenterar för och genomför en politik som drar undan fötterna för studieförbund och föreningsliv. Om svaret från Johan Pehrson är att vi ska samverka måste grundfrågan självklart vara: Med vem då, om det inte finns någon kvar?

Det kanske går an här i Stockholm, med ABF-huset och allting. Här finns det många aktörer. Men i Kosta, som jag kommer ifrån från början, finns det inte så många aktörer att samverka med. Det gäller även andra små orter i landet, eller för den delen mellanstora kommuner. Det är också där vi ser att man nu skär ned på kommunens kulturerbjudanden. Snart är det väl nästan bara kyrkan kvar som kan erbjuda arenor för avgiftsfritt musicerande.

Därför blir grundfrågan, som Johan Pehrson faktiskt inte har svarat på: Varför vill regeringen inte veta hur det står till? Varför vägrar man göra en kartläggning av effekterna av besparingarna på studieförbunden? Är det tryggare att blunda för verkligheten? Plocka fram underlag så att vi kan få se om det är regeringens bild av effekterna av "justeringarna" som stämmer eller om det är oppositionens bild av de dramatiska konsekvenserna som är korrekt! Gör en sammanställning!

(Applåder)