Fru talman! Jag blev lite ställd när Johan Pehrson började prata om samverkan och nämnde föreningslivet och kyrkan. Det är ju precis det som är problemet nu, fru talman: Det blir ingen samverkan när studieförbunden tvingas lämna de mindre orterna. När de inte finns kvar längre och när de har sagt upp sina lokaler går det ju inte att ha någon samverkan. Det är det som är hela problemet här: Det finns ingen att samverka med. Det blir särskilt påtagligt just på de mindre orterna, där det kanske bara finns en - eller snart ingen - anställd kvar.
Jag gav några exempel i mitt första anförande på hur förutsättningarna nu radikalt försämras och hur det ser ut när personal och lokaler sägs upp. Då ska man som sagt veta att vi inte har sett slutet på nedskärningarna. Vi har snart genomlevt det första året, men det kommer ju nya besparingar nästa år. Året efter det kommer det ytterligare besparingar.
Det som händer när man blir väldigt liten är att man också blir sårbar. Det kanske står och faller med en enda person som finns kvar på kontoret på studieförbundet. Det är ofta en person som är väldigt besjälad och vill väldigt mycket. Jag talade med en verksamhetsledare häromdagen som sa: Vi får se hur länge man pallar - man måste brinna så totalt för att orka hålla igång. Han satt ensam på kontoret i Västerbottens inland.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Den stora faran nu är just att studieförbunden med tiden inte orkar, inte förmår, upprätthålla den samverkan med det omgivande samhället som Johan Pehrson nämner. Man tappar helt enkelt i relevans och betydelse därför att man har blivit så pass försvagad. Man är inte längre den partner som kommuner, organisationer och andra föreningar vänder sig till, och så tynar man sakta bort.
Det är klart att det här är Sverigedemokraternas våta dröm, långsiktiga plan och förhoppning - kalla det vad du vill - men det tragiska är att Liberalerna, av alla partier, agerar hantlangare för den här politiken. Eller är det så att Johan Pehrson ser någonting som vi inte ser? Ser han hur andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig? I så fall får han gärna redogöra för det.
Det vi andra ser hända nu är nämligen hur SD-regeringen med hög precision ger sig på folkrörelsesamhället - det där fantastiska trädet med alla sina grenar och utskott som har kopplingar till och samarbeten med ungdomsgrupper, teatergrupper, pensionärsorganisationer och lantbrukarnas organisationer. Det gäller även de politiska partierna; Johan Pehrsons eget parti bedriver sina interna utbildningar inom ramen för studieförbunden. På samma sätt lär vi socialdemokrater och våra fackliga vänner oss mötesteknik och att skriva motioner i ABF:s regi.
Frågan är som sagt om Johan Pehrson ser tecken på att andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig. Ser han marknadskrafterna leta sig ut i byarna och göra det som de i alla fall aldrig tidigare har gjort? Ser han några tecken på det?
I sitt svar nämner Johan Pehrson också kommunerna och regionerna. Tänker han sig att det är de som nu ska fylla tomrummen? Är det de kommuner som med den här regeringen får mindre pengar som ska städa upp och kompensera när regeringen vänder studieförbunden ryggen?
(Applåder)