Fru talman! Jag tackar statsrådet Pehrson för svaret, även om det kanske inte var mycket till svar på min fråga. Det kan vi återkomma till.

Vi är snart ett år in i regeringens fleråriga neddragningar på studieförbunden. Över en treårsperiod drar man bort en halv miljard av den statliga finansieringen till studieförbunden. Jag noterar att statsrådet i sitt svar använder ordet "justering" när han beskriver neddragningarna - som om vi talar om en liten förändring på marginalen. Hade det varit fråga om en justering hade vi nog inte behövt den här debatten.

Det här handlar om att regeringen kapar bort en tredjedel av de statliga stöden till studieförbunden. Det går naturligtvis inte att fullt ut överblicka konsekvenserna än, särskilt inte de långsiktiga. Men det är en brutal förändring. Vi ser väldigt oroväckande tendenser vad gäller vart vi är på väg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jämtland, min valkrets där jag tar min utgångspunkt, är en av de regioner i landet där procentuellt flest medborgare deltar i studiecirklar. Jämtland är också ett utpräglat glesbygdslän. En av de stora farhågorna när regeringen gick fram med de här försämringarna var att mindre orter på landsbygd och i glesbygd skulle bli de stora förlorarna. Vi vet att medborgare i glesbygdskommuner i väsentligt större utsträckning deltar i studieförbundens verksamhet.

Fram till det att de här nedskärningarna inleddes fanns studieförbunden i alla landets kommuner, i stort sett. Det är i sig helt unikt. Det är väl bara Svenska kyrkan bland civilsamhällets aktörer som kan mäta sig med den närvaron.

Jag har talat med representanter för studieförbunden hemmavid, och det är en mycket dyster bild som förmedlas. Det är lokaler som sägs upp. Det är personal som sägs upp. På ett av studieförbunden är de nu två anställda kvar.

Fru talman! Det säger sig självt att när personal och lokaler försvinner blir det väldigt svårt att hålla igång verksamheten - särskilt när vi talar om ett län som Jämtland, som utgör 12 procent av Sveriges yta. Det är samma sak i Västerbottens och Norrbottens inland. För att kunna bedriva meningsfull verksamhet måste du ha en rimlig geografisk närvaro. Det funkar inte att be någon åka 10, 15 eller 20 mil för att delta i en studiecirkel.

Utvecklingen är inte oväntad. Det som händer är exakt det som man tidigt varnade för: Mindre orter på landsbygd och glesbygd blir de stora förlorarna när regeringen ger sig på studieförbunden.

Jag märker att Johan Pehrson vill blanda in folkhögskolorna i resonemanget. Gör inte det! Det finns ingen folkhögskola i Svenstavik, Strömsund eller Malå. Däremot finns studieförbunden på plats - eller fanns, i alla fall. För vad händer i bygderna nu när studieförbunden tvingas dra sig tillbaka och sänka ambitionerna, när vävstugan i byn måste stänga, kursen för att ta jägarexamen ställs in och språkkaféet upphör? Jo, det första som händer är att det blir tystare och tråkigare. Men allvarligare är att civilsamhället bryts ned. Det gemensamma luckras upp. Kontaktytor försvinner, och till slut återstår - ja, vadå, Johan Pehrson?

Johan Pehrson svarar inte på frågan hur han bedömer konsekvenserna av neddragningarna på studieförbunden. Har han ingen åsikt i den frågan? Nu har det ju gått ett år. Är Johan Pehrson nöjd med att studieförbunden tvingas säga upp medarbetare och lokaler och sänka ambitionerna? Håller han med om att det här är ett stenhårt slag mot landsbygden?

(Applåder)