Fru talman! Jag vill först börja med att tacka bistånds- och handelsministern för svaret och för att ha belyst regeringens satsning på Ukraina som den största mottagaren av bilateralt svenskt bistånd. Det följer den tidigare socialdemokratiska regeringens utstakade väg. Det är otroligt viktigt att vi fortsätter att hålla i och hålla ut efter Rysslands fullskaliga invasion.

Det är också glädjande att höra om ambitionen att bidra till återuppbyggnad och ekonomisk utveckling i Ukraina samt att stärka utsatta gruppers deltagande i arbetslivet, och särskilt ungas och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Men det finns fortfarande många frågor som förblir obesvarade när det gäller fackliga organisationer och arbetarnas rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ukraina står inför enorma utmaningar. Återuppbyggnaden av ett land som varit utsatt för ett brutalt anfallskrig kräver inte bara ekonomiska resurser utan också ett rättvisetänkande som sätter människor och deras rättigheter i centrum.

Det är här de fackliga organisationerna spelar en avgörande roll. De är en röst för arbetarna, och det är arbetarna som kommer att bära den tyngsta bördan av återuppbyggnaden. Men trots detta framgår det inte av ministerns svar att stödet till dessa organisationer inte är prioriterat på samma sätt som tidigare.

Jag noterar att regeringen hänvisar till ILO och EU:s reformkapitel för arbetsrätt som viktiga inslag i biståndet. Det håller jag med om. Men de är indirekta och långsiktiga. Vi vet att arbetarna i Ukraina kommer att behöva omedelbart stöd och tekniskt och konkret stöd just nu för att säkerställa att deras rättigheter skyddas här och nu, särskilt när landet är mitt uppe i en kris och där regeringen har centraliserat makten på grund av omständigheterna och kriget.

Det tidigare stödet till Union to Union, som har en tydlig inriktning på att stärka fackliga organisationer, har spelat en nyckelroll i att ge konkreta verktyg för att skapa bättre arbetsvillkor i Ukraina. Genom att minska detta stöd riskerar vi att försvaga en redan utsatt grupp.

Regeringen har uttryckt en vilja att stärka lokala civilsamhällesorganisationer. Därför kvarstår min fråga: Hur säkerställer vi att denna övergång inte leder till att etablerade fackliga aktörer förlorar resurser och inflytande?

I och med Ukrainas ambition att bli medlem i EU finns en unik möjlighet att stärka arbetarnas rättigheter genom förhandlingarna om inträdeskrav. Men jag undrar hur regeringen säkerställer att de ukrainska fackföreningarnas röster tas på allvar i denna process och att de inte bara blir symboliska.

Det är viktigt för Sverige som förespråkare för arbetsrätt, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar att aktivt arbeta för att fackliga organisationer är en del i förhandlingarna och att deras krav inkluderas i reformarbetet.

Jag vill därför ställa följande frågor till ministern:

Hur säkerställer regeringen att stödet till fackliga organisationer fortsätter att vara ett prioriterat område inom det svenska biståndet till Ukraina?

Anser biståndsministern att det tomrum som Union to Union nu lämnar efter sig kommer att fyllas av de andra internationella aktörer som är på plats och som själva säger att Union to Union krävs?

Har man gjort en konsekvensanalys av vad det innebär att säga upp stödet och avtalet med Union to Union?