Fru talman! För snart 50 år sedan, i mars 1976, publicerades en av de mest kända texter som någonsin publicerats i en svensk tidning: Pomperipossa i Monismanien. I texten redogjorde Astrid Lindgren för resultatet av det som Göran Persson många år senare, med anledning av Astrid Lindgrens död, kallade en abnormitet i skatteskalorna, som tvingade henne att betala 102 procent i marginalskatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Som bekant slutar sagan med att Pomperipossa inte skriver fler böcker och, för att citera Astrid Lindgren, "så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar".

Fru talman! Denna saga lär oss en pedagogisk läxa om vad vi skulle kunna kalla Pomperipossaeffekten, det vill säga att höga skatter leder till en förlust för både samhället och individen.

Ett par år innan Astrid Lindgren skrev sin berömda saga förklarade nationalekonomen Arthur Laffer med hjälp av den så kallade Lafferkurvan mer tekniskt vad denna förlust innebär: att skatteintäkterna minskar eftersom skattebasen krymper när en viss skattenivå passeras.

Ett flertal nationalekonomer har återkommande visat att Sveriges högsta marginalskatt är högre än vad som kan motiveras med Lafferkurvan, med påtagliga välfärdsförluster som följd. Enligt deras mening befinner sig vårt land på fel sida av Lafferkurvan, det vill säga att vi har passerat den punkt där skattehöjningar på höga inkomster slutar leda till ökade skatteintäkter.

Den negativa påverkan av marginalskattens höga nivå på skattebasen dokumenterades också i en rapport från 2022, publicerad av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Tre experter hade studerat effekten av den avtrappning av jobbskatteavdraget som infördes 2016 och som nu ska tas bort efter krav från Liberalerna.

Slutsatsen i rapporten är att den höjda marginalskatten hade "en signifikant negativ effekt på arbetsinkomsterna". Vidare kan följande läsas: "Våra resultat tyder på att de högsta marginalskatterna idag ligger på en nivå där ytterligare höjningar riskerar att reducera, snarare än öka, skatteintäkterna."

I detta sammanhang är det viktigt att påminna om att rapportförfattarna uppskattar att den effektiva marginalskatten, det vill säga om man också inkluderar arbetsgivaravgiften och indirekta skatter, ligger på drygt 70 procent. Att få behålla mindre än 30 kronor av 100 nya intjänade kronor är problematiskt, inte bara ur en kortsiktigt intäktsmaximerande synvinkel, då man arbetar mindre än man annars skulle göra, utan också ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv, eftersom det minskar incitamenten att utbilda sig mer.

I denna kontext är det värt att påpeka att Sveriges utbildningspremie, det vill säga den ekonomiska utdelningen av att vidareutbilda sig, är synnerligen låg. Enligt OECD:s Education at a Glance 2024 är den svenska utbildningspremien tillsammans med Norges och Danmarks de lägsta av organisationens alla medlemsländer om man jämför hur mycket mer en person som har studerat på högskolan tjänar i jämförelse med dem som bara har studerat på gymnasiet.

Den svenska nivån ligger på 25 procent. Det ska jämföras med exempelvis OECD:s genomsnitt på 56 procent och med Irlands premie på 72 procent. I reda pengar, med samma köpkraft, ökar inkomsten för en irländsk kvinna som satsar på högskolestudier 2,5 gånger mer än den gör för en svensk kvinna. För männen är skillnaden ännu större: hela 5 gånger.

Fru talman! Det handlar om dramatiskt stora skillnader. Men spelar dessa skillnader någon roll för den faktiska viljan att vidareutbilda sig eller för olika länders tillväxtpotential? Kan det finnas något samband mellan detta och Irlands makalösa tillväxtförmåga? Kan detta ha något att göra med att Sverige har mindre än hälften så många utexaminerade per 1 000 personer mellan 20 och 29 år gamla inom så kallade STEM-ämnen - naturvetenskap, teknik, ingenjörskap och matematik - som Irland har? Har det något att göra med att Sverige ligger på plats 32 av OECD:s 39 länder vad gäller andelen utexaminerade universitetsstudenter inom STEM-ämnen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Kan detta hjälpa oss att förklara paradoxen att ett land som Sverige, som i termer av innovation ligger på en framstående plats, inte kan omsätta detta i en mer dynamisk ekonomisk tillväxt?

Det är dock inte bara de höga inkomstskatterna som bromsar vår tillväxtförmåga. Bolagsskatten är ett annat viktigt exempel. Den irländska skattenivån på 12,5 procent för de allra flesta företag borde vara vägledande för en skattereform som gör oss mer konkurrenskraftiga inom detta på längre sikt så viktiga område.

Fru talman! Den som förnekar dessa långsiktigt negativa effekter av vårt skattesystem eller inte bryr sig om detta bryr sig inte heller om Sveriges framtid.

Det här är vad skattehöjarpartierna gör. De verkar låta sig vägledas bara av en tanke: att beröva medborgarna så mycket resurser och därmed så mycket makt över sina egna livsval som möjligt. Detta är en aspekt som ofta förbises i våra skattedebatter, men att flytta makten över våra livsval från den enskilde till politikerna är vad beskattningen till syvende och sist innebär. Det kan vara nödvändigt i vissa fall, inte minst för att försäkra alla en grundläggande välfärd och en bra start i livet, men det får inte omvandlas till ett verktyg i politikernas händer för att allmänt styra medborgarnas konsumtion.

Socialdemokratin valde redan på 30-talet vägen att socialisera konsumtionen i stället för den gamla marxistiska idén om att socialisera produktionsmedlen. Sedan dess har detta varit partiets ideologiska ledstjärna. Än mer har det varit så för ytterkantspartier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är beredda att driva denna strävan in absurdum. Det räcker med att titta på dessa två partiers föreslagna skattehöjningar i deras budgetmotioner för att inse hur långt de är beredda att driva sin konfiskatoriska iver.

Fru talman! I syfte att rättfärdiga denna hunger efter skatter används ofta två argument som många ser som ett slags axiom. Det första argumentet är att det skulle vara nödvändigt för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det andra är att det skulle vara priset för att kunna få en välfärd av högsta klass.

Jämlikhetsargumentet kan lätt avfärdas genom att jämföra Sveriges Ginikoefficient med typiska utvecklade lågskatteländer som Schweiz, Japan och Irland. Om argumentet skulle hålla skulle dessa länder uppvisa en betydligt högre Ginikoefficient - som är det mest använda ojämlikhetsmåttet - än vad Sverige uppvisar, men så är inte alls fallet.

Fru talman! Låt mig övergå till det andra argumentet, alltså att höga skatter är ett villkor för att kunna få en bra välfärd. Det är skattehöjarpartiernas eviga litania, som många har accepterat som om det vore en självklarhet. Men finns det verkligen belägg för ett sådant påstående? Det är en fundamental fråga, och därför är det befogat att diskutera den lite närmare.

I en rapport som nyligen presenterades redovisar Stefan Fölster och Nima Sanandaji en lång rad välfärdsindikatorer när det gäller arbetsmarknaden, hälsoläget, skolresultaten och utanförskapet. De visar att utvecklade länder med betydligt lägre skatter än Sverige presterar bättre än Sverige i de flesta relevanta avseenden. Detta är fallet när det gäller exempelvis Japan, Sydkorea, Schweiz, Australien och Nya Zeeland. Rapportens slutsats är att lågskatteländer i snitt har lyckats leverera bättre välfärd med mindre skattepengar och att särskilt några lågskatteländer har lyckats exceptionellt väl med välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Dessutom - och detta är ingen bagatell - lyckas de utvecklade lågskatteländerna bättre gällande ekonomisk tillväxt, medan högskatteländerna har tenderat att underprestera i detta avseende.

Fru talman! Jag har problematiserat mycket av det vi ofta tror om våra skatter, inte minst i förhållande till den välfärd vi får för våra skattepengar. Det är dags att inse att vi inte lever i den bästa av världar och att våra sociala system inte är överlägsna många andra länders. I dag är vi inte exceptionella vad gäller tillväxt eller välfärd utan tämligen mediokra, om jag får uttrycka mig rakt på sak.

Detta är den trista sanningen, som vi inte får förtränga om vi inte vill fortsätta att leva i sagornas lustiga men också farliga värld.

(Applåder)