Fru talman! Låt oss prata lite grann om våra respektive politiska projekt.

Som socialdemokrat tror jag på idén att man ska bidra till att människor får ett fritt och meningsfullt liv och kan förverkliga sina drömmar och sin innersta längtan. Det innebär att strävan efter jämlikhet blir central också i det politiska projektet, för det handlar om att ge människor de livsvillkor som krävs för att uppnå detta.

Vi är olika. Vi har olika förutsättningar, och det krävs olika insatser och olika stöd för att människor ska kunna uppnå detta. Det innebär i sin tur att i min idé om att skapa och bygga ett samhälle blir den generella välfärden central. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov - och alla är med och finansierar.

Vill man skapa en generell välfärd, som är omfattande och gör människor fria genom att ge dem rätt förutsättningar, beroende på deras livsvillkor, måste man också diskutera hur det projektet ska finansieras. Det är så vi pratar om skatt. Vi pratar om vad vi vill göra, vilket samhälle vi vill skapa och hur vi ska uttrycka det.

När man hör på Moderaterna i riksdagsdebatterna förstår man att det i deras värld är precis tvärtom. Det gemensamma projektet ska vara så litet som möjligt. Människor ska inte behöva avstå delar av sina inkomster eller tillgångar; de är deras och ingen annans. Det som är gemensamt finns knappt. Det reduceras till försvar, rättsväsen och polis - nattväktarstaten, det minimala. Det är något helt annat.

Har man den utgångspunkten förstår man varför regeringen för den politik den för och sänker skatten för dem med höga inkomster och stora tillgångar. Det innebär att den resa ni inledde för två år sedan bara är påbörjad. Då blir frågorna: Vem ska stå för de kommande skattesänkningarna? Vad har vi att förvänta oss? Vem ska betala dem?