Fru talman! Det här rör sig om lite olika saker, men jag ska försöka knyta ihop det.

Om vi hoppar tillbaka till början är det givetvis på det sättet, vilket jag också sa i mitt anförande, att det tar mycket längre tid att bygga ny kärnkraft än det tar att lägga ned kärnkraft. Men det tar lika lång tid att bygga en vindkraftspark ute till havs som det tar att bygga ett kärnkraftverk. Det är inte så att vi kan plocka fram en massa vindkraft i morgon eller i nästa vecka, utan det tar ju lika lång tid. Svaret däremellan är såklart gas, som också är en reglerbar och planerbar kraft.

Kostnaderna för läkemedel har stuckit iväg ganska drastiskt. Det är inte någonting som vi har bestämt, utan det har liksom skett ändå. Vi ska komma ihåg att det fortfarande är väldigt kraftigt subventionerat. Det finns ett högkostnadsskydd, och de siffror som jag har tagit del av gör gällande att för den grupp patienter som har det allra största läkemedelsbehovet pratar vi om en fördyring på ungefär 80 kronor i månaden med det förändrade högkostnadsskyddet.

Det är klart att man kan diskutera om det ska vara subventionerat till 100 procent eller noll procent. Ska det vara 30-70 eller 10-90? Den diskussionen går alltid att ha. Men det är inte vi eller regeringen som har fått för oss att det ska bli dyrare med läkemedel, utan det är läkemedlen som har blivit dyrare. Det är det som har hänt, och det är inte ett politiskt beslut. Det har blivit så av helt andra skäl.

Det är klart att jag tycker att det är en olycklig situation, men det är inte vi som har bestämt att det ska vara så. Då kan man diskutera hur mycket det ska subventioneras och hur mycket som ska falla på den enskilde. Nu har vi landat i att vi gör på det här sättet. För dem som har det allra största behovet av läkemedel pratar vi som sagt om en fördyring på 80 kronor per månad. Men visst, det går absolut att föra den diskussionen.