Fru talman! Jag instämmer i att det är en styrka när man har samförstånd, inte minst över blockgränserna, i dessa frågor. Men i det här fallet är det inte så.

Jag konstaterade i mitt inlägg att det är mindre än en tredjedel av riksdagens ledamöter som fullt ut står bakom denna strategi. Regeringen har inte ens förhandlat in Sverigedemokraterna, utan även Sverigedemokraterna har en reservation. Detta läge uppkom genom att regeringen inte bjöd in till förhandlingar och samtal om strategin.

År 2017, när vi var i regering, bjöd vi in oppositionen till samtal. Då ville ni inte komma, Pål Jonson. Nu fick vi bjuda in oss själva, via en artikel i Dagens Nyheter. När vi gjorde det fick vi inte ens något svar. Då blir resultatet precis så här. Är det 103 av 349 ledamöter som står bakom strategin? Det är tunt. Det är smalt.

Om det hade blivit diskussioner om detta hade vi naturligtvis tagit upp de frågor som jag tog upp i mitt inlägg. Vi hade tryckt på satsningar på sjukvård, järnväg, läkemedel och elproduktion, eftersom strategin handlar om mer än bara försvaret. Säkerhet är mer än bara försvar. Det handlar om att få hela samhället att fungera.

Försvarsministern är inte socialminister. Han är inte heller infrastrukturminister. Men jag vill ändå ställa en fråga till försvarsministern.

Nog måste väl försvarsministern, när han hör hur sjukvården skärs ned runt om i hela landet, fundera på: Hur ska vi klara detta i krig? När han hör att våra tåg har sämre punktlighet än tågen i Ukraina och att LKAB inte ens får ut malmen via Malmbanan måste han väl ställa sig frågan: Hur i hela världen ska vi klara detta i krig?

Min fråga är: Blir inte försvarsministern oroad när stora delar av det offentliga Sverige fungerar så dåligt i fredstid, och funderar han då inte på hur det kommer att gå i krigstid?