Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 8.

Den nationella säkerhetsstrategin är ett viktigt dokument, särskilt i tider som dessa. Vi har ett storkrig mitt i Europa, där Ukrainas folk slåss inte bara för sitt lands egen självständighet, demokrati och oberoende, utan egentligen för hela det demokratiska Europa.

Ryssland har brutit mot den europeiska säkerhetsordningen genom att anfalla ett av sina grannländer i syfte att totalt utplåna Ukraina som stat. Om inte det anfallet slås tillbaka kommer Ryssland att gå vidare. Fler länder står på tur för Putins aggression. Det är så despoter gör. De fortsätter att gå vidare tills det tar stopp.

Det är därför det är så viktigt att den demokratiska världen fortsätter att stå upp for Ukraina så länge det behövs. Samtidigt råder det nu stor osäkerhet om vilken väg USA ska välja, både i fråga om Ukraina och i fråga om Nato. Här måste Europa få besked av den nya amerikanska administrationen.

Det är ett mycket osäkert läge i Europa, vilket som sagt gör att en strategi av det här slaget blir mycket viktig. Då är det också viktigt att söka brett samförstånd. Det har vi socialdemokrater gjort, både i fråga om den strategi som vi tog fram i regeringsställning 2017 och för den här strategin.

Vi socialdemokrater skrev därför en artikel i våras där vi uppmanade regeringen att bjuda in brett för samtal kring den nya strategin. Regeringen bemödade sig inte ens om att svara, och än mindre att bjuda in till samtal. Det beklagar jag verkligen. Vi hade behövt ett brett samförstånd och nya insatser för att säkra Sverige i den nya osäkra värld vi nu lever i. Men regeringen har inte varit det minsta intresserad av att lyssna, och än mindre av att förhandla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell säkerhets-strategi

Därför står vi nu här med en nationell säkerhetsstrategi som inte ens en tredjedel av riksdagen står bakom. Jag räknar till inte mindre än elva reservationer från alla partier utom M, KD och L. Också Sverigedemokraterna har ju en reservation.

Det hade inte behövt bli så här. Vi kunde säkert ha hittat breda lösningar om regeringen hade bjudit in till samtal. Men det ville inte regeringen. Det gör också att strategin är tunn. Det finns inga som helst nyheter, och den saknar helt det breda grepp kring nationell säkerhet som vi hade behövt. När vi befinner oss i ett sådant här läge handlar det om att se till att hela Sverige fungerar i fredstid på ett bra sätt eftersom vi vet att läget är mycket besvärligt med höjd beredskap eller i värsta fall krig.

Jag ska ge några exempel. Vi har i dag en sjukvård som inte ens klarar sitt uppdrag i fredstid. Hur ska den då klara sitt uppdrag i krigstid? Och det blir inte bättre de kommande åren. Tvärtom skärs sjukvården nu ned i många regioner, till följd av att regeringen inte prioriterat statsbidragen till välfärden i sina budgetar.

Värmland, Örebro, Blekinge, Sörmland och Östergötland är bara några exempel på regioner som nu skär ned kraftigt i sjukvården. I mitt hemlän Skåne, där Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna styr, genomförs nu de största nedskärningarna i sjukvården någonsin. 2,8 miljarder ska de kapa i den skånska sjukvården. Det motsvarar 1 000 tjänster som ska bort, trots att statsministern i våras lovade att ingen skulle sägas upp i sjukvården. Det löftet höll inte länge, det heller.

Det är samma sak med läkemedel: När Reinfeldtregeringen privatiserade apoteken glömde man bort att det statliga Apoteket hade ett beredskapsansvar, det vill säga ett ansvar att se till att det finns tillräckligt med läkemedel om det skulle bli krig. Man kan ju tycka att just läkemedel - penicillin, insulin, bedövningsmedel och allt annat - är ganska viktigt att ha till hands om det skulle bli höjd beredskap eller i värsta fall krig, men den frågan är fortfarande olöst. Den glömdes bort när man privatiserade, och den har fortfarande inte lösts.

Det är klart att en nationell säkerhetsstrategi borde ha innehållit konkreta åtgärder för att stärka den svenska sjukvården och för att hitta en lösning på läkemedelsfrågan.

Ett annat exempel är infrastrukturen. Ta bara järnvägen! Det är alltså så att tågen i Ukraina går mer i tid än tågen i Sverige, fru ålderspresident, och i Ukraina är det krig. Är inte det ett fruktansvärt underbetyg? Det är följden av att ingen numera tar ett helhetsansvar. En gång i tiden hade vi SJ och Banverket, och då gick tågen i tid. Nu har vi 58 - jag ljuger inte, utan det är 58 - tågoperatörer som trängs på Europas mest nedslitna spår. Spåren är nedslitna därför att allt järnvägsunderhåll har privatiserats och skurits ned. Det är väl inte konstigt att det inte fungerar.

Inte heller det här har regeringen någon plan för. Man vill inte ta tillbaka underhållet i statlig regi så att vi kan få ordning på det, och man vill inte sätta av tillräckligt med resurser för att rusta upp järnvägsnätet. Situationen är illa nog i fredstid, men i händelse av höjd beredskap eller krig vore det svenska sönderprivatiserade och utslitna järnvägssystemet en katastrof. Hur ska vi kunna förflytta både civila och militär personal snabbt över landet om det behövs?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell säkerhets-strategi

På tal om infrastruktur har regeringen inte ens kunnat ge besked om en upprustning av Malmbanan, som har en extremt viktig roll ur beredskapssynpunkt. LKAB kan inte leverera malm, vilket kostar 100 miljoner kronor per dag, och man kan inte heller lösa sin uppgift vad gäller de nya jordartsmetaller man är på väg att börja bryta. Det funkar alltså inte ens i fred. Hur ska det då kunna funka i krig? Malm är en vara vi kan komma att behöva i en sådan situation. Även här måste regeringen lägga om sin politik.

Det tredje exemplet är elförsörjningen. Här har regeringen lagt alla ägg i samma korg: Det är kärnkraften som ska lösa alla problem. Men det är ingen som vet när kärnkraftverken ska börja byggas. Det är ingen som vet när de ska stå klara. Det är ingen som vet var de ska byggas. Det är ingen som vet vad de ska kosta. Det är heller ingen som vet vem som ska betala.

Samtidigt vet vi att kärnkraften inte är någon bra energikälla ur beredskapssynpunkt. Samtliga partier i Försvarsberedningen sa för några år sedan att all kärnkraft omedelbart måste stängas av om Sverige skulle råka ut för ett militärt anfall. Då tappar vi en tredjedel av vår elförsörjning. Den bedömningen stod alltså samtliga partier i riksdagen bakom.

Det är väldigt lätt att förstå varför. Om ett vindkraftverk bombas är det enda som händer att kraftverket dråsar i havet eller faller i marken. Men om ett kärnkraftverk bombas slås inte bara en stor del av vår kraftförsörjning ut, utan då riskerar vi också en kärnkraftsolycka med radioaktivt nedfall på stora landområden. Det är en mycket stor sårbarhet.

Inte heller här har regeringen någon plan - tvärtom. Här har man precis sagt nej till ny elproduktion i form av havsbaserad vindkraft på östkusten motsvarande en fördubbling av Sveriges nuvarande produktion. Att det skulle vara av försvarsskäl har regeringens eget forskningsinstitut, FOI, dementerat. De har förnekat det. De säger att det finns tekniska lösningar för detta - lösningar som tillämpas av Polen, Storbritannien och Danmark.

Utöver detta vill regeringen inte betala för anslutningen till Kriegers flak på sydkusten, vilket gör att inte heller den investeringen blir av. Det skulle ha varit vindkraft motsvarande elbehovet hos nästan alla hushåll i Skåne.

Regeringen lägger alltså alla ägg i samma korg, vilket är extremt dåligt ur beredskapssynpunkt.

Fru ålderspresident! Sjukvård, läkemedel, infrastruktur och elförsörjning - det är bara några exempel på frågor som den här strategin borde ha tagit tag i och aviserat lösningar för. Jag kan bara än en gång beklaga att inte ens en tredjedel av riksdagens ledamöter står fullt ut bakom den här strategin. Det är inte det styrkebesked vi hade behövt i tider som dessa. Tvärtom är det ett svaghetstecken.

(Applåder)