STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Herr talman! Lagen om anonyma vittnen i brottmål handlar om att stärka skyddet för vittnen till grova brott. Det handlar om vittnen som har civilkuraget - som har styrkan, viljan och orken - att trots hot och kanske till och med våld hjälpa rättsväsendet att se till att skyldiga personer kan fällas i domstol. Lagen ska finnas till för att de som vittnar förhoppningsvis ska kunna berätta vad de vet eller vad de har sett utan att drabbas av repressalier, hot eller våld som riktas mot dem själva eller deras anhöriga.

Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har uppgett att man ser problem med att bedriva förundersökningar där vittnen skräms till tystnad. Därmed har vi politiker två vägar att gå: Antingen gör vi någonting åt det här, eller också sitter vi tysta, blundar och håller för öronen och hoppas att allting löser sig ändå. En sådan politiker vill i alla fall inte jag vara. Jag vill se skillnader, jag vill se förbättringar och jag vill se lösningar.

Då kommer vi till det som vi debatterar i dag, nämligen om anonyma vittnen är lösningen på det problem vi ser. Jag vet inte det, och jag tror inte att någon annan här inne heller vet det. Men förhoppningsvis är det här en av de pusselbitar som rättsväsendet behöver för att bättre kunna klara upp just grova brott och förhoppningsvis även få fällande domar i domstol. Som enskild lag är det här knappast någonting som kommer att lösa problemen, som jag sa tidigare, men det tror jag inte heller att någon av oss här inne har påstått.

Jag vet att det finns remissinstanser som är negativa till detta. De befarar att rättssäkerheten kommer att åsidosättas. Jag förstår kritiken och ser oron, men jag delar den inte. Jag känner mig trygg med att vi har kompetenta åklagare som kan värdera vittnets betydelse och dess trovärdighet. Jag har även förtroende för att våra domstolar kan göra dessa bedömningar.

Jag inser att bevisvärdet hos ett anonymt vittne är lägre än om vittnet inte hade varit anonymt. Men som den kristdemokratiska ledamoten nyss sa: Om alternativet är att vi inte har något vittne alls måste det ändå vara bättre att ha ett vittne som pratar, även om bevisvärdet är lågt.

Vi har också hört andra tala om att det är skillnad på ett vittne i en domstolsförhandling och ett vittne i en förundersökning. Om ett mord sker och polisen inte vet någonting men någon ringer och säger sig veta vem som är skyldig. Jaha, säger polisen, kan du berätta det? Nej, det tänker jag inte göra, säger personen i fråga, för jag vågar inte och kommer själv drabbas i så fall. Om man då utlovar anonymitet kanske man får ett namn. Därifrån kan man sedan jobba vidare. I min värld är detta bra.

Jag vet att det finns en annan syn på frågan i andra partier. De ser hellre personskydd för hotade vittnen som alternativ. Men det löser inte problemet. Vittnet kommer fortfarande att vara under hot och får leva med oro och skräck dag som natt och undra om det är denna natt som ens hus eller lägenhet sprängs. Jag kan försäkra er att det inte är roligt att leva under ett sådant hot. Det kommer inte heller ett vittne att tycka.

I dag är det en medborgerlig skyldighet att vittna, men jag menar att samhället också är skyldigt att kunna skydda ett vittne.

Nu inför vi denna lag, och sedan får vi se hur den kommer att användas och vilka resultat den ger. Jag står bakom propositionen, herr talman.