Herr talman! Jag är fullt medveten om att statsrådet inte kan gå in i ett enskilt ärende och säga: I det här ärendet måste ni fatta det här beslutet. Det är ministerstyre, och det är inte tillåtet i Sverige.

Regeringen har däremot ett antal andra möjligheter att styra en statlig myndighet. Man kan göra det genom instruktion, genom ett regleringsbrev eller via budget. Regeringen skulle kunna ha sagt att det när det gäller försämringar för glesbygd, för människor med funktionsnedsättning och för de äldre i landet krävs väldigt tunga skäl för att fatta den typen av beslut.

Annars riskerar man precis det som händer nu, nämligen att statlig myndighet efter statlig myndighet tittar på sitt lilla stuprör och fattar ett beslut som man tycker är välavvägt utifrån den lilla aspekt man har att förhålla sig till utan att se till konsekvenserna - vad det innebär för hela landet, för människors möjlighet att bo runt om i hela Sverige och för människor med funktionsnedsättning eller för äldre. I detta fall har Läkemedelsverket över huvud taget inte gjort den analysen. Det går inte att därifrån få svar på frågan hur många som kommer att drabbas av detta.

Där ligger också den medicinska risken. Vi vet att ett av problemen när det gäller läkemedel är att man tar för mycket läkemedel, men ett stort problem är också att man väljer att inte hämta ut sina läkemedel och därmed inte får den behandling som ansvarig läkare har ordinerat. Och när det blir svårare för äldre, funktionsnedsatta och människor i glesbygd att få sina läkemedel kommer detta också att innebära en medicinsk risk. Man får inte som statsrådet säger tillgång till läkemedel över hela landet, utan det blir en stor begränsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag tidigare sa skulle jag vara beredd att köpa denna försämring för de äldre, de funktionsnedsatta och människor i glesbygd om detta faktiskt var ett stort problem - om det fanns en rapport om att ett antal människor, barn, kommit till skada därför att de hittat de här svarta påsarna, lyckats få upp dem, vilket inte är helt enkelt, kommit över hjärtmedicin, ätit en hel burk och hamnat på sjukhus akut. Jag skulle vara beredd att köpa de här förändringarna om det fanns någon sådan redovisning. Men Läkemedelsverket har alltså under en fyraårsperiod, när det handlar om kanske så många som 50 miljoner leveranser till svenska hem, fått 43 anmälningar, där det i några få fall nog handlar om att någon har stulit läkemedlen.

Det är denna avvägning man måste göra: Vad är proportionaliteten i detta? Försämringarna för dessa utsatta grupper, inklusive människor i glesbygd, måste sättas i förhållande till det problem man försöker lösa. Jag menar att regeringen, kanske inte minst genom informella myndighetskontakter, skulle ha kunnat lösa detta på ett bättre sätt.

Man skulle till exempel kunna göra så att en patient som beställer sina läkemedel digitalt får säga: Jag är så orolig för min tjuvaktiga granne, så jag vill inte att något hängs på en dörr - går det inte att lägga det i brevlådan vill jag hämta det på ett utlämningsställe. Man skulle ha kunnat lägga fram ett sådant förslag; då skulle det ha blivit rimligare.

Men på det sätt man sköter detta blir det inte rimligt. Det är inte första gången en statlig myndighet fattar ett, som man tycker, väldigt klokt beslut som slår stenhårt mot den svenska glesbygden. Detta hade jag hoppats att vi skulle få slippa se.