Fru talman! Tack till ledamoten för att han lyfter den här frågan!

Jag vill säga att regionerna har gjort många goda försök att korta köerna. Låt mig ge ett exempel: Man tänker att man måste säkerställa att de svårt cancersjuka får vård på sjukhuset. De är mest prioriterade, så dem behåller man, medan man, om jag förenklar något, köper knä eller något annat som vi kan köpa privat på stan. Men de som jobbar i den privata verksamheten har lämnat sin tjänst på sjukhuset en period för att jobba privat, varpå sjukhuset, eftersom man tappat medarbetare och arbetskraft, inte kan ge den vård som regionen själv har bedömt var mest prioriterad.

Sådana exempel har vi ganska många från regionerna. Man vill göra rätt, men det blir en undanträngningseffekt.

Det visar att när man skriver avtal och gör sådana här lite större satsningar behöver regionerna jobba gemensamt. Därför har vi gett Anna Nergårdh i uppdrag att tillsammans med just regionerna hitta en modell för en bra väg framåt. Detta ska hon presentera den 2 januari.

Hur gör vi för att kanske under en koncentrerad tid kunna hantera de köer som plågar patienter och personal? Det jag bekymrar mig över är inte valet, utan det är de patienter som varje dag väntar på vård och som behöver just den där vården. Nog står det i direktiven väldigt tydligt att man ska kunna välja också i slutenvården, och då måste man så småningom ändra i lagen. Men ordningen är den att utredaren själv tittar på vilka lagändringar som behövs för förslagen, och så återkommer man. Så funkar det i alla statliga utredningar, så också i den här.

Precis som ledamoten säger tror jag att det är nödvändigt att tänka nytt. Låt mig därför avsluta med ett gott exempel från Helsingborgs lasarett. Där hade man för ett tag sedan urdåliga väntetider för den som hade urinblåsecancer. Ungefär 7 procent fick vård i tid. En klok undersköterska satte sig ned och började fundera på vad det var som gjorde att det tog så lång tid på sjukhuset. Hon hittade felen, samlade ihop alla berörda och såg till att korta alla ledtider. I dag klarar man någonstans runt 50-60, ibland 70, procent inom rätt tid, detta utan att man tillfört några pengar.

Genom kloka medarbetare som får göra sin röst hörd kan man alltså åstadkomma goda förändringar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.