Fru talman! Svängningar vad gäller väntetider har funnits i alla år. Det är precis så som statsrådet beskriver. Före sommaren är köerna kortare, men efter sommaren är köerna längre. Det är därför man måste titta på detta på årsbasis, och där är det alltså ingen förändring 2022 och 2023. Siffrorna för 2024 har vi inte. Det är därför jag efterfrågar en analys.
Statsrådet är det lite grann på spåren. Problemet är att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården, och där finns det ett annat intressant exempel. När jag reser runt i landet och träffar ortopedchefer brukar jag fråga: Hur många höfter opererar ni per dag och operationssal? Då får jag till svar: två, tre, fyra eller fem höfter. Det är inte någon skillnad i ekonomiska resurser eller i hur mycket personal man har för den enskilda operationssalen, utan det är en fråga om hur man organiserar arbetet.
Kan man då gå från två höfter per sal till tre höfter per sal ökar man kapaciteten med 50 procent. Det är därför den politiska frågan blir: Hur skapar vi strukturer i sjukvården i Sverige för att uppmuntra detta och se till att man jobbar på ett annat sätt så att vi långsiktigt kan bygga upp operationskapacitet och vårdkapacitet? Det är inte omöjligt. Det handlar inte alltid om pengar. Det handlar inte alltid om brist på kompetens. Och det finns goda exempel.
Jag tänker på grannlandet Danmark, där man i princip har ett system där individerna själva bestämmer var i Danmark de ska opereras. Där öppnas det också upp för att man ska kunna få tillgång till den här informationen. För patienter är det i dag väldigt svårt att veta hur lång väntetiden är och hur kvaliteten ser ut.
Låt oss säga att man bara skulle göra den förändringen: Man skulle ge patienter information om kvalitet, se till att alla patienter hade information om hur långa de faktiska väntetiderna är och - slutligen - ge dem makt att sedan kunna söka vård på ställen där kvaliteten är hög och där köerna är korta. Då skulle vi få en helt annan dynamik i den svenska sjukvården. Det är detta man har sett i Danmark.
Detta skulle också innebära att de vårdenheter som i dag ser en möjlighet att öka sin kapacitet skulle kunna göra det. Då handlar det inte om att det finns ledig kapacitet i morgon, utan det handlar om att långsiktigt öka sin kapacitet när det finns ett stabilt regelverk som en bred majoritet i Sveriges riksdag står bakom. Då skulle man ha möjlighet att öka kapaciteten.
I diskussionen med Vårdföretagarna sa man: Detta är enkelt. Det är självklart. Det här skulle vi kunna göra. Men vi kan inte göra det till i morgon eller till nästa vecka. Framför allt kan vi inte göra det om vi inte har en struktur, en lagstiftning, som faktiskt öppnar för detta och som ger dynamik. Det är en av två anledningar, egentligen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man kan åka över sundet till Danmark och träffa våra danska kollegor. Där är det inte samma problem vad gäller tillgängligheten. Man har betydligt kortare köer. Men ingenting av det som regeringen har föreslagit andas spår av att vilja göra något åt de underliggande strukturerna och bakgrunden till att vi i Sverige har dessa kapacitetsproblem, utan det är mer av samma metoder som vi har använt under decennier, skulle jag säga. Vi känner till effekten av dem. Jag tänker på Tillgänglighetsdelegationen. Det blev inget av resultatet. Vi har också tidigare kunnat se att det inte leder till någonting om man inte gör de strukturella förändringarna.
Det var därför jag i min tidigare fråga undrade: Vad är regeringens analys? Varför ser det ut så här i Sverige men inte i andra länder? Det är först när man har den analysen klar som man kan föreslå andra åtgärder än just detta.