Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag kan hålla med sjukvårdsministern om att vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Men den har uppenbara problem på några områden. Ett av de viktigaste är just det här med tillgänglighet. Andra motsvarande länder har inte samma problem med att man måste stå i kö vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, innan man kommer fram och får sin operation, får sin behandling eller får träffa sin specialistläkare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är inget nytt, fru talman. Så här har det varit i Sverige i decennier, skulle jag säga. Det är klart att man då måste förstå att det har strukturella bakgrunder. Och varje regering har försökt lösa det på sitt sätt.

Jag kommer ihåg den högstämda retoriken från sjukvårdsministerns parti i valrörelsen. Det var olagligt långa köer. Det bröt mot den svenska lagen. Ordet "kriminalitet" kanske inte användes, men det var snudd på. Ansvarig var dåvarande sjukvårdsminister.

Därför var förväntningarna ganska stora på att någonting skulle hända när Kristdemokraterna fick sjukvårdsministerposten. Men tittar man på SKR:s statistik över väntetider ser man att absolut ingenting händer. Eller jo - det är snarare så att köerna i dag blir längre.

Det var därför jag ställde interpellationen till sjukvårdsministern. Jag utgår från att man på departementet noga analyserar den här statistiken. Min fråga var vilka ytterligare åtgärder man kommer att föreslå.

Sjukvårdsministern har pekat på fyra olika områden. Har man varit med i den här diskussionen en längre tid ser man att det är exakt detsamma som den föregående regeringen kom med. En del av förslagen är till och med kvar sedan alliansregeringens och Reinfeldts tid.

Det första förslaget är att man ska skärpa vårdgarantin. Den förra regeringen tillsatte en utredning, tillgänglighetsdelegationen, som också kom med förslag på hur man skulle skärpa den lagstiftningen. Även alliansregeringen gjorde på sin tid förändringar i lagstiftningen och skärpte vårdgarantin. Man trodde att man genom en lagändring av vilka tider och gränser som skulle gälla plötsligt skulle nå en lösning på det här problemet.

Det andra förslaget är att man ska göra statliga engångsinsatser. Jag antar att det innebär att staten ska gå in och särskilt bekosta ett visst antal höftoperationer, knäoperationer eller annat. Även det är någonting som vi har provat tidigare. Men inte heller det löser i grunden de strukturella problemen.

Det tredje förslaget är att man ska skicka ut ytterligare miljarder till regionerna. Detta skulle jag säga har testats sedan sent 90-tal, då de så kallade kanonpengarna skulle förkorta väntetiderna i vården.

Det fjärde förslaget är även det något som har funnits med i diskussionen, nämligen en nationell vårdförmedling, ett kontor någonstans i Stockholm där man ska kunna se var den lediga kapaciteten finns runt om i landet och var det finns operationssalar där personalen sitter och rullar tummarna och väntar på nya patienter. Då vill jag hänvisa till vad Vårdföretagarna säger. Finns det någon vårdkapacitet att förmedla? Nej, det är ju bara att se sig om i Sverige i dag - det är inte så att det någonstans finns ledig kapacitet som bara står och väntar. Då är det strukturella åtgärder som behövs.

Jag skulle vilja komplettera min fråga, eftersom statsrådet bara kommer med samma gamla förslag som alla regeringar genom tiderna. De förslagen har inte lett till något resultat. Vilken är analysen från den här regeringens sida? Vad beror det på att vi just i Sverige sedan decennier tillbaka har orimligt långa vårdköer? Det är först när man har den analysen klar som man kan vidta åtgärder som faktiskt påverkar och inte den här typen av "more of the same". Mer av samma sak har inte lett till något tidigare och kommer inte att göra det nu heller.