Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande frågor.
Av 21 regioner har 5 regioner lagt varsel och sagt upp personal. Regeringens uppfattning var som sagt att göra vad man kan för att behålla vårdpersonal. Regioner på bredden har verkligen gjort det. De har gjort allt de kunnat för att behålla vårdpersonal. Det tycker jag är fantastiskt bra, för vi behöver varenda medarbetare.
Vårt medskick handlade också om vägen till att behålla medarbetare. Ledamoten lyfte fram att parallellt med att kanske 800 eller 1 000 riskerar att sägas upp inom svensk sjukvård söker man samtidigt 4 000 sjuksköterskor, vilket visar på rotationen i yrket. Orsakerna till det kan vara helt naturliga, som att man flyttar eller byter bostad. Men när det görs för att jobbet är för tungt eller att man inte trivs på sitt arbete har arbetsgivaren ett stort problem.
Den stora rotation som sker är en varningssignal. Det var ju också bakgrunden till att vi gav Nationella vårdkompetensrådet ett uppdrag att titta på vad man som arbetsgivare ska göra för att behålla personal så att de känner att de utvecklas och kan vara kvar i yrket. Kanske kan man byta inriktning och gå vidare till en annan del men ändå finnas kvar i yrket. Det är hela bakgrunden till rådets arbete.
Vi delar helt uppfattningen att man behöver samla kraft för att inte bara behålla personal utan för att det också ska vara ett attraktivt yrke. Jag hoppas verkligen att alla de delar i planen som berör arbetsgivare tas om hand. Den rapport jag fick nyligen visar att regionala kompetensråd tar till sig detta och gör vad de kan för att agera. När jag själv möter regioner på plats ser jag att de verkligen har tagit detta till sig och vill göra förändringar och förbättringar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag fattar att det här inte går på nolltid, men personalen måste se att det finns en vilja hos arbetsgivaren att förändra arbetssätt. Man kan inte bara säga att man vill ha en god arbetsmiljö, utan man måste se att det blir skillnad på plats. Där har förstås arbetsgivaren ett stort ansvar, men Nationella vårdkompetensrådet bidrar till att ge goda exempel på vad man kan göra.
Låt mig förtydliga något. Ganska många delar som också är helt väsentliga för Nationella vårdkompetensrådet berör utbildningsfrågor. Jag tycker att ledamoten landar helt rätt där. Vi måste få ordning på det här, för det är jätteviktigt. Det gäller till exempel förenade anställningar.
Rent praktiskt hamnar frågorna på Utbildningsdepartementet, som kommer att lägga fram de propositioner som är följden av de olika utredningarna och Nationella vårdkompetensrådets förslag. Men regeringen samverkar alltid, och i alla frågor där det är relevant har vi gemensam beredning. Ledamoten behöver inte vara orolig över det. Det blir dock en praktisk fördelning när det väl är dags för proposition eller att lägga fram förslag till riksdagen. Det är den ordning som är beslutad för hur en regering arbetar och är inget nytt i sak.
Att man lyfter fram bredden av frågor är en av fördelarna med Nationella vårdkompetensrådet. De tittar inte bara smalt på sådant som rör Socialdepartementet, utan de tittar brett: Vad kan arbetsgivare göra? Vad kan regioner sinsemellan göra gemensamt? Vad kan regeringen i form av Socialdepartementet men också andra departement eller myndigheter göra? Jag gillar verkligen att de inte börjar i att snäva in utan att de ställer frågan vad personalen behöver. Därför har vi fått en stor flora av förslag.
Hittills har vi inte hittat något som vi haft skäl att dra tillbaka eller där vi haft synpunkter i negativ mening. Däremot finns flera förslag som kräver beredning. Just de som berör Utbildningsdepartementet är sådana. Man skriver inte fram en proposition på Nationella vårdkompetensrådets plan, utan det krävs ett utredningsarbete.
Vi hade turen att ha både VULF-samordnarens arbete och VFU-utredningen. Det gör att vi kan docka ihop detta och förhoppningsvis få ett sådant underlag som gör att vi kan skriva en proposition.
Jag hoppas att jag och regeringen får återkomma till riksdagen med många av dessa förslag. Andra saker kommer att genomföras på annat sätt, kanske av regionerna själva eller i en form av samverkan. Men det jag är ute efter och som jag tog upp tidigare är att vi måste fråga medarbetarna efter ett tag om de har märkt någon skillnad. Om de inte har det måste vi öka takten.