Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för att hon lyfter upp de här frågorna. Det ger oss möjlighet att få fler att bli intresserade och kanske delaktiga i de här viktiga frågorna.
Regeringen jobbar på lite olika sätt parallellt. Tiden går fort. Därför behöver vi göra parallella saker. Det ena är att vi bara ett par dagar innan man lämnade sin rapport om planen gav det förnyade uppdraget och sa: Ni stannar inte här, utan ni fortsätter ert uppdrag.
Man fick väldigt tydliga uppdrag att förankra, samtala och lyssna in vad de regionala kompetensråden tycker om de 25 förslagen. För när vi ska ta nästa steg behöver vi möjligtvis korrigera något, om de har synpunkter på det, men också få en samlad kraft framåt. De rapporter jag har fått hittills är att det i stort finns ett stort stöd för de 25 förslagen, men det finns också bra medskick om vad som kan skruvas på.
I den delen hoppas vi få en slutrapport i februari och att man då har samlat ihop vad de regionala kompetensråden anser. De jobbar också parallellt, och deras erfarenheter och intryck behöver också tas till vara i arbetet. Även om man gör detta nationellt och vi är överens om att det är en nationell fråga att göra det behöver man hämta in vad de tycker regionalt. Därför har vi gjort den modellen.
Parallellt med det jobbar vi ändå med merparten av förslagen. Precis som ledamoten lyfter upp rör många förslag både Vulf och VFU. Allt som rör Vulf är inordnat i arbetet hos Vulfsamordnaren på Utbildningsdepartementet. Där kommer de förslagen att tas om hand när regeringen går vidare med de delarna. Jag tycker att det ansluter väl till vad Vulfsamordnaren själv kom fram till. Det känns lite som hand i handske. Jag hoppas att Utbildningsdepartementet hittar en bra väg framåt.
Detsamma gäller VFU, där vi har haft en utredning. Förslagen från Nationella vårdkompetensrådet ansluter också väl till det. De omhändertas alltså i det arbetet.
Jag är glad att ledamoten även lyfter fram den utredning om specialistkompetenser som vi har tillsatt, så att vi får en samsyn om vilka kompetenser man har som till exempel fysioterapeut. Det är ett exempel på att vi har sådana yrkestitlar i dag men inte en samsyn om vad de innebär, det vill säga vilken kompetens man har. Det har under lång tid efterfrågats från professionens olika förbund att vi ska bringa lite reda i specialistkompetenserna, så att vi vet vad som utbildas i och vilken kompetens man har när man är färdig.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Harriet Wallbergs utredning har som det ena benet att se till vilka fler specialistkompetenser vi ska ha och hur vi ska reglera dem. Det andra är just att vi behöver få till någon form av reglering för fortbildning och vidareutbildning. Det har vi ju inte alls i dag.
Man kan mycket väl säga att det faktiskt redan står i hälso- och sjukvårdslagen vilket ansvar en arbetsgivare har. Men regeringens uppfattning är att eftersom så få medarbetare får ta del av fortbildning och vidareutbildning behöver vi hitta en tydligare reglering för hur det ska ske.
Harriet Wallbergs utredning är alltså oerhört väsentlig. Att det finns en återkoppling till Nationella vårdkompetensrådet är naturligt, så att man vet om att båda delarna finns och jobbar parallellt. Resultatet av Harriet Wallbergs utredning kommer i vår. Det kommer vi att behöva ta om hand, för att se var det ska landa.
När det gäller exempelvis ledarskapsprogrammet är det tacksamt att SKR har tagit över stafettpinnen och håller i ett nationellt sådant.
Precis som ledamoten säger är flera frågor direkt kopplade till arbetsgivare och sjukvårdshuvudmän. Men även där behöver vi ha en form av uppföljning, så att vi kan följa om det händer någonting. Även om de ligger på de regionala sjukvårdshuvudmännen behöver man ju veta vad som hänt och hur det ser ut.
Jag hoppas att Nationella vårdkompetensrådet i sin slutrapport också kommer med förslag på hur vi följer upp det arbete som sker regionalt. Det räcker inte med en nationell plan om det inte händer någonting. Vi behöver bli bättre på effektiv uppföljning, som inte bara är checklistor utan som talar om hur det har blivit för personal och patienter.