Fru talman! Jag kunde inte låta bli att ansluta till debatten när jag så att säga hade statsrådet på tråden.

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt skydd mot arbetslöshet. Det står i artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Rätten till arbete, som även omfattar rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete, förtydligas i artikel 6 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Rätten till arbete för personer med funktionsnedsättningar förtydligas också. Konventionen talar om att rätten till arbete och sysselsättning även ska gälla personer med funktionsnedsättning. De ska också ha lika villkor som alla andra.

Bara för att man har en funktionsnedsättning betyder inte det att man inte på samma sätt som alla andra vill förtjäna sitt uppehälle. Man har också rätt att kunna få göra det genom ett fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden i en arbetsmiljö som är öppen, och så vidare.

Det är nu 15 år sedan som konventionen trädde i kraft i Sverige. Men det finns många brister i arbetet med att Sverige ska leva upp till konventionen om att alla människor ska ha rätt till arbete och en egen försörjning.

Det skulle vara lätt att rabbla fakta. SCB har tagit fram jättemycket data på området om hur många personer med olika funktionsnedsättningar som är arbetslösa. Det är samma procentsats på 40 procent över tid. Det är alltid likadant oavsett vad vi har för konjunktur och alldeles oavsett vilken regering vi har. Detta är en grupp som alltid blir åsidosatt och vars rättigheter och skyldigheter inte uppmärksammas.

Av en annan debatt jag hade med Mats Persson märker jag att han vinklar in sig på människors skyldighet att ta arbete och att inte leva på bidrag. Det är den klassiska liberala linjen och synen på människor.

När man träffar personer från funktionsrättsrörelsen säger de: Men snälla, var är vår rätt att få delta på arbetsmarknaden? Vi blir alltid hänvisade till en massa åtgärder, bidrag och så vidare. Jag får aldrig vara med och bidra och själv känna att jag går till jobbet, att jag bidrar till min egen försörjning och att jag lever ett liv som jag själv får bestämma över.

Herr talman! Jag tänker att Mats Persson jättegärna får berätta: Hur ska regeringen se till att alla personer inte bara ska ha utan också har rätt att få en sysselsättning som är meningsfull för dem?