Herr talman! I Sverige har vi generellt sett en väldigt god munhälsa, och den har blivit allt bättre över tid. Det finns flera anledningar till att det ser ut på detta sätt, men den förebyggande tandvården för barn och unga är tveklöst en av de absolut viktigaste. Där har det förekommit regelbundna undersökningar, medvetet arbete från skola och barnhälsovård, alltmer regelbunden tandborstning med fluortandkräm och när jag gick i skolan även fluorsköljning samt adekvat behandling vid karies och tandskador. Sammantaget har detta lett till att allt fler människor har allt fler tänder kvar längre upp i åren. År 2023 hade en 50-åring i genomsnitt fyra fler intakta tänder i munhålan än en 50-åring bara tio år tidigare.

Men även om vi har en god munhälsa och god tandstatus i Sverige saknas det inte utmaningar. En av de största utmaningarna är att det finns en stor ojämlikhet mellan olika grupper i samhället. Ojämlikheten hänger till stor del samman med utbildningsnivå, ekonomiska förutsättningar och geografisk hemvist. Samtidigt är det av naturliga skäl så att den bästa tandstatusen återfinns hos barn och unga medan den sämsta tandstatusen återfinns hos äldre.

Lägger man ihop dessa olika faktorer förstärker de dessutom varandra. Bland 67-åringar som bor i storstad är det bara 12 procent som har färre än 20 tänder kvar i munnen, men bland dem som är 80 år och bor i glesbygd är det hela 44 procent som har färre än 20 kvarvarande tänder. Delar man därtill upp statistiken utifrån utbildningsnivå och ekonomisk status blir spannet ännu större mellan bäst och sämst tandstatus.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Jo, rimligtvis att det förebyggande arbetet hos barn och unga är helt avgörande för att bygga upp en god munhälsa som varar genom hela livet. Därför ska ansvaret för barns och ungas tandvård naturligtvis förbli intakt. Däremot är det rimligt att göra prioriteringar i gruppen vuxna för att lägga resurserna där de behövs som bäst.

Det är detta som är grunden för det betänkande som vi behandlar i dag, där det föreslås att unga vuxna i åldern 20-23 år själva ska bära en större del av kostnaden för sin tandvård. På så sätt frigörs resurser för att prioritera mer utsatta grupper, inte minst gruppen äldre, där vi ser att tandstatusen är sämst.

Handlar resurser då bara om pengar? Nej, det handlar delvis om pengar men lika mycket om personal. Vi har i dag svårt att personalförsörja tandvården. Det handlar om både tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister. Detta gör det extra viktigt att använda resurserna smart. Och det bästa sättet att använda resurserna är förstås att göra det där de gör mest nytta, det vill säga att använda dem på de grupper som har sämst munhälsa och tandstatus. Dit hör de äldre, vilket också väldigt tydligt framgår av tandvårdsutredningens slutbetänkande, som presenterades så sent som i oktober.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Samtidigt ser alltså tandstatusen och de ekonomiska förutsättningarna väldigt olika ut även i denna grupp. Det finns därför anledning att diskutera hur ett nytt system med högkostnadsskydd ska se ut för att bli så träffsäkert som möjligt, men det är något vi får återkomma till när regeringen har presenterat sin proposition utifrån det framlagda betänkandet och efter den pågående remissrundan.

Herr talman! Munhälsan har betydelse för hur vi människor mår allmänt och för vår livskvalitet. Därför är det viktigt att alla människor i Sverige kan erbjudas tandvård av hög kvalitet till rimliga priser. Det är också viktigt att vi använder våra resurser på rätt sätt. Därför var Centerpartiet med och genomförde tandvårdsreformen 2008, som innehöll ett allmänt tandvårdsbidrag och ett högkostnadsskydd. Centerpartiet var också med 2013 och genomförde ytterligare förstärkningar med stöd till personer som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning löper ökad risk för dålig munhälsa.

Nu står vi inför ytterligare en stor reform inom tandvården. Det vi debatterar i dag är första steget i den reformen. För oss är det viktigt att resurserna prioriteras till dem som har de största behoven, till riskgrupper och till de grupper där munhälsan och tandstatusen är sämst. Dit hör inte gruppen unga vuxna generellt, men dit hör definitivt gruppen äldre generellt. Därför ställer sig Centerpartiet bakom förslagen i betänkandet kring ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård, och vi ser fram emot att i närtid få debattera utformningen av ett nytt högkostnadsskydd för tandvården.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.