Fru talman! Vi debatterar Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer. Som åhörarna kan höra finns det ett starkt engagemang och en bred samsyn i många av frågorna, vilket är väldigt bra.

Det var ett starkt inlägg av liberalen Martin Melin, som beskrev hur det kan se ut i de situationer där staten har misslyckats fatalt med den grundläggande uppgiften att skydda sina medborgare.

Den övergripande slutsatsen i rapporten är att statens arbete inte är tillräckligt effektivt, som det står på lite torr myndighetsprosa. Men det är en oerhört allvarlig mening. Med personer avses förstås framför allt kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Antalet kvinnor som mördats av en man som de har eller har haft en relation med har varit tämligen konstant under lång tid. Det är över 20 kvinnor om året. Antalet som misshandlas, kontrolleras, far illa på olika sätt i relationer och behöver leva med skyddade uppgifter är många tusen varje år.

Rapporten från Riksrevisionen visar på behovet av förändrade arbetssätt från ansvariga myndigheter. Det är ett torrt sätt att uttrycka en skarp kritik. Att kontaktförbud tillämpas restriktivt i förhållande till lagens våldsförebyggande syfte är ett exempel. Överträdelser av kontaktförbud får heller inte tillräckliga konsekvenser, som vi också har hört. Skyddet som kontaktförbud ska vara är därför alltför sällan ett effektivt skydd för dessa personer.

Myndigheterna behöver alldeles uppenbart enligt Riksrevisionen förändra sig på en rad olika sätt. Det finns också, fru talman, ett reformbehov i form av politiska förändringar, lagstiftningsförändringar. Den kontaktförbudsutredning och de kompletteringar som har gjorts är remitterade, och det måste bli en ny lagstiftning. Områdena som kontaktförbuden gäller måste bli större rent geografiskt. Möjligheterna att rent faktiskt hålla den som har kontaktförbud borta från personen, oftast kvinnan, måste förbättras.

Fru talman! Det krävs också andra reformer och andra förändringar. Ett sådant exempel är brottet grov kvinnofridskränkning och hur straffen mäts ut för det. Så här långt är Miljöpartiet det enda parti som har velat få en miniminivå, ett minimistraff, för grov kvinnofridskränkning på två år.

Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har hållit emot och tyckt att nuvarande ett och ett halvt år är tillräckligt. Det är med reservation för Sverigedemokraternas uppfattning. Mig veterligen har de inte sagt något, men jag håller det öppet om jag har missat det.

Det vore en förändring som skulle peka på hur allvarligt brottet är. De som döms för grov kvinnofridskränkning får ofta kontaktförbud och ofta fängelse, men tyvärr är det oftast för kort straff.

Vi har ofta diskussionen om hårdare straff hjälper. Jag tror inte att det hjälper på det sättet att hårdare straff avhåller någon från att begå brott. Det kan för vissa brottstyper skada samhället att ha alltför hårda straff. Men när det gäller allvarliga brott, våldsbrott och sexualbrott, måste samhället se strängt på det. De som begår dessa brott måste sitta i fängelse under lång tid.

Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Fru talman! Jag ska inte bli alltför långrandig. Jag yrkar bifall till reservation nummer 1 och tackar för den debatt som vi har haft.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)