Fru talman! Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer var ingen glädjande läsning i år. Det är helt klart så att det finns jobb att göra. Men ett litet ljus i tunneln - vi har hört flera som sagt det - är att det faktiskt görs någonting. Regeringen sitter inte med armarna i kors och tittar på. Man ser vad det är som felar, man ser vad det är som saknas och man gör vad man kan för att ändra på det. Jag kan lugna dem som inte tror att det är så. Jag kan varmt rekommendera den som vill ta del av vad regeringen gör att läsa vad liberalen och jämställdhetsministern Paulina Brandberg har att säga i frågan.

Ska vi ha ett fungerande skydd av hotade personer - jag kommer främst att prata om kvinnor som blir hotade - kommer det att kosta pengar. Lagar och reformer är en sak. Resurserna för att kunna ingripa när det värsta händer, förhindra att det värsta händer eller hjälpa till efteråt, när det värsta har hänt, har vi inte riktigt i dag.

I Riksrevisionens rapport får rättsväsendet kritik. Det är fråga om anmälningsupptagare som inte förstår, åklagare som inte fattar rätt beslut och poliser som inte prioriterar rätt. Skatteverket får också sin beskärda del. Så här är det säkert. Men är det verkligen Åklagarmyndighetens eller Polismyndighetens fel att vi i dag inte kan skydda de kvinnor som blir hotade? Jag tycker att vi politiker ska vara lite försiktiga när vi kritiserar myndigheter som vi faktiskt har mandat att kunna påverka, inte minst ekonomiskt. Vi får faktiskt den polismyndighet och den åklagarmyndighet som vi betalar för, och vi får resultat av ingripanden och domar enligt de lagar som vi stiftar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Därför vill jag återigen säga att jag är glad över att vara en del av regeringsunderlaget. Regeringen satsar nu rekordstort på rättsväsendet och säger uttryckligen att antalet poliser måste öka, så att vi får resurser att kunna ingripa före, under och efter en händelse. Jag blev också glad när jag läste - i går, tror jag att det var - att statsministern uttryckligen sagt att våld i nära relationer är prioriterat.

Fru talman! Låt mig bli lite personlig under någon minut. För ett par år sedan jobbade jag som polis i en radiobil när larmet gick om att en kvinna hade blivit knivhuggen i sin lägenhet. Jag och min kollega låg bra till; vi befann oss väldigt nära och kom först till platsen.

Jag tror att det är svårt att föreställa sig det här om man inte varit med om det. Vi kommer in i lägenheten och in i det lilla köket. Det är ganska mycket blod på golvet. Det är blod på kylskåpet och på köksluckorna. Det är blod på köksbänken, där det också ligger en blodig kniv. Stolar är omkullvälta, och ett bord är inknuffat i en vägg. Det är helt klart att det har varit en kamp - förmodligen en kamp på liv och död.

Jag ser att blodspåren fortsätter in i ett litet sovrum. Där inne ligger kvinnan på sängen i ett par korta shorts och ett linne. Hon är knivhuggen med flera hugg, närmare bestämt åtta. Det blöder från de öppna såren. Hennes blick är en blandning mellan rädsla, skräck och uppgivenhet. Hon skriker och gråter både av smärta och av uppgivenhet.

Kvinnan överlevde överfallet, och vi kunde gripa gärningsmannen ett par timmar senare. Men vet ni vad som gjorde mig riktigt jäkla förbannad, irriterad och lite uppgiven? Det var när jag några timmar senare satt inne på polisstationen och skulle avrapportera händelsen.

Det visade sig att mannen som hade gjort detta hade kontaktförbud gentemot kvinnan. Han hade vid åtta tillfällen överträtt kontaktförbudet innan dagen när han tog sig in i lägenheten och knivhögg henne åtta gånger. Vid åtta tillfällen hade han överträtt kontaktförbudet.

På vilket sätt tror ni att samhället hade reagerat? Hade han fått böter, fängelse eller någon form av straff? Nej! Inte vid ett enda av de åtta tillfällena hade det lett till åtal och till att han hade fått något straff.

Det gällde också den gången när polisen hade kommit i tid när han sökt upp kvinnan på hennes arbetsplats och han greps. Inte ens då blev han anhållen, utan han släpptes ut direkt. Åtta tillfällen, åtta överträdelser av kontaktförbud, ledde till noll reaktioner från samhället.

Fru talman! Så här kan vi inte ha det. Det skickar inte de signaler som jag och Liberalerna vill skicka. Vi vill att samhället ska reagera när en kvinna blir hotad. Hon ska känna att hon har samhället i ryggen, att hon har stöd, att vi alla står bakom henne och att hon kan få den hjälp hon behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Alla mord på kvinnor där gärningsmannen är en närstående har föregåtts av ett hot. Det är därför det är så viktigt att vi tar hot mot kvinnor på allvar i ett tidigt skede.

Fru talman! Slutligen: Om vi ska lyckas skydda hotade kvinnor måste vi ha ett fungerande system med kontaktförbud i olika former. Det kan vara elektronisk övervakning och förbud att vistas i områden, stora som små. Men det måste också finnas resurser från myndigheten att kunna ingripa när det värsta händer.

Fru talman! Sedan måste samhället reagera. Vi måste utnyttja de straff som finns i lagstiftningen. Ingen man som hotar en kvinna ska känna att han ska kunna komma undan med detta, i varje fall inte i min värld.