Fru talman! Detta ärende handlar om regeringens skrivelse med koppling till Riksrevisionens granskning av statens skydd av hotade personer. Jag kommer att inleda mitt anförande med att prata generellt om mäns våld mot kvinnor. Avslutningsvis ämnar jag belysa vår reservation gällande kontaktförbud, som jag redan nu vill yrka bifall till.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt och är så utbrett att det klassas som ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och är självklart en brottslig handling.

I Sverige lever uppskattningsvis 28 000 personer med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. De kvinnor och barn som lever gömda på flykt från en livsfarlig man är några av samhällets allra mest utsatta. När hotet är hedersrelaterat kan situationen vara extra farlig, då det kan handla om flera personer som kvinnan behöver skydd från och då all kontakt med alla familjemedlemmar ofta behöver brytas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Eftervåld behöver också nämnas i den här kontexten. Det begreppet betecknar våldet förövaren fortsätter att utöva mot offret efter det att hon har lämnat relationen. Det är alltså, ordet till trots, ett högst pågående våld som ofta eskalerar och blir som farligast precis när kvinnan flyr och ska lämna mannen. Exempel på eftervåld är hot, stalkning, ekonomisk utpressning och andra trakasserier. Det som kanske upprör och berör oss allra mest är när mannen använder barnen som vapen för att skada offret, till exempel vid vårdnadstvister.

Startskottet för våldet är ofta det psykiska våldet. Det vittnar många om, och det är tyvärr ännu inte kriminaliserat i Sverige och därför svårt att komma åt.

Många kvinnor som lever gömda vittnar om en mycket ensam och svår tillvaro där samhällets stöd brister på flera nivåer. Det handlar till exempel om att barnens rättigheter till trygg skolgång och adekvat traumabehandling inte tillgodoses. Det kan även handla om upprepade vårdnadstvister eller förhalade bodelningsprocesser som gör det helt omöjligt att starta ett nytt liv i trygghet.

Utredningar rapporterar också om att viktiga kallelser till vård uteblir på grund av skyddade personuppgifter samt om att det som absolut inte får hända ändå händer i alltför stor utsträckning, nämligen att uppgifterna blir röjda för förövaren.

Fru talman! Jag vet inte om det är en slump att den här debatten hålls just i dag, mitt i En vecka fri från våld. Initiativet kommer från Unizon och organisationen Män och har spridit sig över hela landet. Kunskapsökande seminarier hålls, debattartiklar skrivs och manifestationer arrangeras.

Jag vill verkligen slå ett slag för civilsamhället. Deras arbete är ovärderligt när det gäller att vara en stark röst i samhällsdebatten, förebygga destruktiva maskulinitetsnormer och ge stöd och skydd till våldsutsatta.

Att fly från sitt hem kan få allvarliga konsekvenser, särskilt för barn. Kvinnor och barn som söker skydd från våld ska ha rätt till säkert boende med hög kvalitet och professionellt stöd.

Riksdagen har nyligen skärpt reglerna för skyddade boenden, vilket är ett steg mot att förbättra villkoren, särskilt för barn. Det finns dock allvarliga farhågor om att dessa förändringar hotar kvinnojourernas verksamhet. De har lång erfarenhet och hög kompetens när det gäller att möta kvinnor och barn på flykt från livsfarliga män. Socialdemokraterna vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd.

De organisationer som arbetar för att förebygga våld och skydda kvinnor som lämnar en våldsam relation måste ges rimliga möjligheter att utföra sitt viktiga arbete. Därför måste finansieringen av dessa verksamheter vara långsiktig och omfattande.

Fru talman! Polisen är en avgörande aktör när det gäller att stoppa de här hänsynslösa gärningsmännen. Tyvärr är arbetet långt ifrån tillräckligt. Polismyndighetens årsredovisning för 2023 ger en mörk bild. Trots ökade resurser under lång tid och trots myndighetens tydliga visioner om förbättringar ser vi att mäns våld mot kvinnor inte har minskat. Flera polisregioner beskriver till och med det våldet som dödligare än gängens. Det syns ingen nedgång i antalet anmälningar eller antalet ärenden som lämnas över till åklagare. Det visar att polisen fortfarande arbetar reaktivt snarare än förebyggande; det är en kritik som polisen själv lyft fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Satsningen på polisen och deras specialistkompetens och samverkan med andra aktörer måste utvecklas, inte avvecklas. Polisen måste handlägga mäns våld mot kvinnor på samma sätt som alla andra allvarliga brott. De arbetssätt som används av till exempel Trygghetens hus i Bollnäs eller som användes av Stockholmspolisens verksamhet Igor ska inte läggas ned. De ska spridas till hela landet. Vi vill också att en variant av Sluta skjut sprids i Sverige gällande de här brotten.

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste vara ett gemensamt ansvar där var och en av oss bidrar. Förskola, skola, föreningsliv, hälso- och sjukvård, socialtjänst och polis ska samverka på ett effektivt sätt för att förebygga, upptäcka och lagföra våldet.

Kvinnojourer har i flera år larmat om att samhällets institutioner alltför ofta brister i kunskap eller tillämpning även där det finns tydlig och bra lagstiftning och tydliga riktlinjer. Det saknas heltäckande lagstiftning, samverkan, tillräckliga kunskaper och tillräckligt stöd för implementering.

Riksrevisionen bekräftar bilden av att det brister i flera delar. Sammantaget leder detta till sämre skydd för personer som lever under hot. Riksrevisionen har granskat Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Skatteverket, som har viktiga roller i statens arbete med att skydda hotade personer. Den övergripande slutsatsen är att staten inte arbetar tillräckligt effektivt, dels för att staten inte kan säkerställa att personer som behöver skydd beviljas det, dels för att skyddet inte alltid är verkningsfullt.

När det gäller frågan om kontaktförbud säger Riksrevisionen bland annat att åklagarnas beslut främst påverkas av tidigare brottslighet och alltför lite av risken för brott, förföljelse eller trakasserier. Riksrevisionen konstaterar även att det finns stora, bestående skillnader i andelen beviljade kontaktförbud över landet och att kontaktförbud med fotboja inte fungerar som effektivt skydd i dagsläget.

Vi socialdemokrater ser återkommande de här problemen i samtal med våldsutsatta, och vi såg dem också i regeringsställning. Därför tillsatte vi utredningen om en effektivare kontaktförbudslagstiftning, som nu har legat på regeringens bord sedan i februari. Remissinstanserna är övervägande positiva, och det är väldigt angeläget att Tidöpartierna tar fram en proposition för riksdagen att ta ställning till.

Min uppfattning utifrån regeringens skrivelse är att det till stor del råder politisk samsyn kring behovet av en starkare kontaktförbudslagstiftning. Det är jättebra. Men min största oro gäller risken för en undanträngningseffekt och att skyddet av våldsutsatta kvinnor och barn helt enkelt inte prioriteras tillräckligt högt av regeringen för att det ska läggas tid och resurser på ett lagstiftningsarbete.

När det gäller vissa propositioner har man så hög växel att remissinstanserna inte ens hinner sätta sig in i ärendena, men jag ser inte samma fart eller beslutsamhet hos regeringen i frågan om mäns våld mot kvinnor. Jag hoppas att regeringen inte slösar en enda dag till gällande lagförslaget om förstärkt kontaktförbud, för dagens regelverk räcker inte till. Skyddet för den våldsutsatta personen måste väga tyngre än förövarens frihet.

(Applåder)