Herr talman! Återigen står vi här, och diskussionen handlar inte om den nuvarande regeringens ansvar för politiska frågor. Återigen hör vi: Ja, men ni då? Det är ett ständigt återkommande mantra från regeringspartiernas företrädare.

Jag vill påminna dem som lyssnar på debatten om att vi har 16 år av högermajoritet i Sveriges riksdag. Oavsett vem som har suttit i regeringsställning ska förslag gå igenom kammaren, där det har funnits en högermajoritet.

Till det ska vi lägga en pandemi, med otroliga svårigheter för både svenska folket och svenska företag att klara sin egen försörjning och se till att verksamheten rullar på. Som ledamoten säkert vet binder man i regeringsställning upp resurser för olika typer av utredningar och förslag som man har tänkt genomföra. När man ställs inför en situation som ingen hade kunnat förutse lamslås en del av det arbete som man hade tänkt genomföra, och man behöver i stället hantera akuta åtgärder. Jag vet inte hur många extra budgetar som den här kammaren och regeringen var tvungna att hantera under pandemin.

Det är klart att vi inte är nöjda, utan vi hade velat göra mer. Men det är inte det som är frågan. Frågan här och nu är varför regeringen kommer med en proposition utan skarpa åtgärder. Vad väntar man på?

(Applåder)