Herr talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för anförandet. Vi satt båda i Miljömålsberedningen och är gravt insyltade i detta. Det var roligt att han beskrev omslaget. Vi behöver visa hur det ser ut under havet. Ofta pratar vi om Östersjön, men vi har ju faktiskt väldigt mycket mer hav än så i svenska vatten. Västkusten försvinner ofta bort i debatten.

Jag vill fråga Kjell-Arne Ottosson, som var ledamot i utredningen och vars parti nu sitter i regeringsställning, varför man valde att inte gå fram med det förslag till havsmiljölag som fanns för att få det systematiska arbetet på plats. Vi hade många och långa diskussioner om det här, och vi var från alla sidor många som var skeptiska till om det skulle fungera. Vi såg dock havets och havsfrågornas vikt.

Hav och klimat är två sidor av samma mynt. Det tror jag till och med att vi skriver i vår utredning. Ekosystemansatsen och klimatet var de två bärande delarna som allting vilade på. För att få ihop det här och få en politik som håller för framtiden behövde vi ha den här bryggan med uppföljningar i havsmiljölagen. Det skulle framgå att man skulle lämna en havsmiljöpolitisk proposition vart fjärde år. Man skulle ha ett slags rådgivande funktion och utvärderingar för att få det här på rull.

Jag tror att det nästan blev rekord i antal remissinstanser. På sidorna 78 och 79 i propositionen är det två tätskrivna sidor, och nästan ingen är emot. Alla är för. När det är så utrett och när vi har så otroligt många remissinstanser, varför valde regeringen ändå att inte gå vidare med detta?