Herr talman! Det är ju intressant att marginalskatten var högre under de år vi socialdemokrater styrde men att även tillväxten var väsentligt mycket högre. Det samband som finansministern målar upp här, det vill säga att sänkta marginalskatter skulle ge direkt tillväxt, stämmer alltså inte.

Det pekade exempelvis OECD på, på tal om den organisationen, redan 2015. I ett paper som heter Vi sitter i samma båt: Varför minskade klyftor är positivt för alla - och som bara är ett i raden av många paper som har publicerats de senaste 10-15 åren - gör man upp med den idé som låg till grund för bland annat skatteuppgörelsen 1990, som finansministern tar upp här, om att ökade klyftor skulle driva tillväxt. Det stämmer helt enkelt inte, och det vet finansministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är det så kallade hästskitsteoremet som åsyftas och som har varit förhärskande i den ekonomiska politiken i Sverige sedan 80-talet. Decennierna har dock visat att teoremet inte stämmer; det är inte så att ökade klyftor driver en stark tillväxt. Det är inte heller så att de teoretiska modeller som tillämpas när man säger att det här skulle vara självfinansierande stämmer. Människor är inte rationella, fullt informerade individer, utan människor är just människor. Därför kan man inte agera utifrån teoretiska modeller, utan verklighetens prövning måste vara det som avgör vad som fungerar.

Det är också så här, vilket finansministern vet: Multiplikatoreffekten, det vill säga hur mycket effekt man får av varje satsad offentlig krona, är mycket lägre för skattesänkningar än när det gäller offentliga investeringar, transfereringar och offentlig konsumtion. Det är otvetydigt så, och det vet finansministern om. Framför allt är multiplikatoreffekten som lägst för skattesänkningar till de allra rikaste.

Därför är frågan varför ett höjt barnbidrag skulle vara sämre än 3 000 kronor till finansministern. Varför är ett stöd till en ny lägenhet, så att en byggnadsarbetare får en lön, sämre än 3 000 kronor till finansministern? Det är ju faktiskt så att det skapar någonting när man satsar på vissa effekter. Satsar vi på barnbidraget kommer barn att ha vinterskor, men satsar vi 3 000 kronor på finansministern kommer ett bankkonto att växa. Det är svårt att gå torrskodd genom snön i någon annans bankkonto.

Det är därför effekten av det här blir så negativ. Vi får inte den positiva effekt för samhällsutvecklingen som vi vill ha genom skattesänkningar för de rikaste. När Handels frågar sina medlemmar vad de skulle göra med 2 000 kronor, alltså 66 procent av vad finansministern får, säger de: Jag skulle gå till tandläkaren. Jag skulle äta mig mätt. Jag skulle skaffa barn. Det är vad Handels butiksanställda medlemmar säger att de skulle göra med 2 000 spänn - och finansministern vet inte.

Ja, vi har olika uppfattningar, men i min värld är en hög multiplikatoreffekt bättre än en låg multiplikatoreffekt. I min värld är det bättre att folk har hela tänder och kan äta sig mätta än att finansministern får 3 000 kronor och inte vet vad hon ska använda dem till. Det är det jag undrar: Varför är det bättre för tillväxten med 3 000 kronor till finansministern och en bit över 1 000 kronor till mig än att någon går ut och lägger pengarna på ett par vinterskor till sina barn här och nu?