Fru talman! Ingenting behöver bli tydligare när det gäller problemet som sådant. När vi säger att det krävs mer analys handlar det alltså inte om allvaret i den situation alltför många unga människor befinner sig i, som Daniel Vencu Velasquez Castro refererar till. Jag håller helt med om att i den mån det har tillförts nytt underlag när det gäller problembeskrivningen har det bara understrukit omfattningen av problemet och allvaret i konsekvenserna för enskilda. I den delen finns det inget behov alls av ytterligare analys.

Vi har från första början sagt att detta är ett så stort och allvarligt problem att dagens rättsliga reglering inte räcker till för att komma åt problemet. Men utgångspunkten är problemets allvar, och det är inte det som är föremål för ytterligare analys.

Det som däremot är föremål för ytterligare analys är hur man ska angripa problemet rättsligt. Det är detta som är frågeställningen.

Vår utgångspunkt har hela tiden varit att omvändelseförsök bör kriminaliseras. Det är fler som har haft den utgångspunkten. Det fanns en utredning som var tillsatt av den förra regeringen som hade till uppgift att se på den frågan och lämna förslag i den delen. Men jag kan konstatera att det inte kom några förslag från den utredningen. Det var där vi påbörjade vårt arbete.

När vi säger att detta behöver analyseras är det alltså inte ett uttryck för att det skulle finnas oklarheter när det gäller problemets djup eller vidd, dess konsekvenser för enskilda eller för den delen konsekvenserna för vårt fria, öppna samhälle. Det som frågan gäller är hur vi på ett så effektivt sätt som möjligt ska se till att den här typen av övergrepp förhindras och motverkas och att, när övergrepp ändå sker, de som är ansvariga för dem träffas av träffsäker och effektiv sanktion.

Utredaren pekar, i och för sig inte utan grund, på att det finns andra straffrättsliga bestämmelser som träffar också den här situationen. En fråga är då om de på något sätt kan spetsas till så att de blir mer verkningsfulla mot just den här situationen.

Jag nämnde även den utredning rörande psykiskt våld som också tillsattes under förra mandatperioden. Där fick utredarens förslag dessvärre rätt omfattande och nog rätt berättigad kritik för att vara svårtillämpade i praktiken. Jag vill dock verkligen understryka att det problem som utredningen riktade sig mot, alltså förekomsten av psykiskt våld, är reellt.

När jag säger att vi analyserar innebär det också att vi i det fallet arbetar med att arbeta om dessa förslag, så att vi kan återkomma till riksdagen med ett väl genomarbetat lagförslag som tar sikte på psykiskt våld och också kommer att kunna användas för att hantera den situation och de problem som vi nu talar om vad gäller olika försök till omvändelse, inte minst av utsatta unga människor.

Med detta sagt har jag inte uteslutit att vi behöver göra mer, i linje med vad som uttrycktes i tilläggsdirektiven till den utredning som sedan inte kom med några förslag, det vill säga en kriminalisering som riktar in sig just på omvändelseförsöken. Men hur detta i så fall ska utformas, avgränsas och samspela med andra straffskärpningar liksom med nya straffbestämmelser som inte har funnits tidigare, exempelvis rörande psykiskt våld, och hur en sådan reglering ska fungera på ett praktiskt och effektivt sätt och göra den nytta vi vill att den ska göra är fortfarande föremål för analys. Det betyder inte att ingenting sker. Tvärtom är det ett mycket seriöst arbete, och jag hoppas kunna återkomma med mer konkreta svar om inte alltför lång tid.