Fru talman! Min första fråga i interpellationen var om det har gjorts någon analys av konsekvenserna för de mest utsatta barnfamiljerna när höginkomsttagare får en skattesänkning på 3 000-4 000 kronor per månad. På den frågan har jag fortfarande inte fått något svar, och det är alltmer uppenbart att det inte har gjorts någon sådan analys.

I andra europeiska länder ser vi hur regeringar väljer att gå fram med höjda pensioner, förstärkta barnbidrag och investeringar för att sätta fart på jobben.

I Socialdemokraternas budgetmotion föreslår vi förutom höjt barnbidrag också exempelvis stärkt bostadstillägg för pensionärer och en skattesänkning som träffar brett och rätt. Men för regeringen är det alltså höginkomsttagarna som ska kompenseras mest efter inflationschocken trots att de är minst påverkade av den.

Under de senaste två åren har jag ställt ett flertal interpellationer till finansministern och andra statsråd om hur regeringen arbetar för att underlätta för de familjer som har de minsta ekonomiska marginalerna. Svaren har alltid låtit välmenande, liksom Camilla Waltersson Grönvalls svar i dag.

Jag tvivlar inte på engagemanget, men problemet är att engagemanget inte lyser igenom i regeringens politik. Jag önskar att regeringen vore lika handlingskraftig när det kommer till att stötta de här familjerna som den är när det ska sänkas skatter för de allra rikaste.