Herr talman! I två års tid har denna regering haft makten under Ulf Kristerssons så kallade ledning. När den tillträdde befann sig Sverige i en omfattande inflationskris som innebar att människorna i Sverige var under en mycket hård press. Under dessa år har Riksbanken fipplat med räntevapnet för att försöka få bukt med inflationen, som i huvudsak berott på höga energipriser till följd av Rysslands invasion av Ukraina och på att livsmedelsföretagen och bankerna passat på att maximera sina vinster. Löntagarna har avstått från reallöneökningar och tagit ansvar för en kris som inte berott på dem.

Kostnaderna för detta haveri har landat på hushållen och företagen, där konkurserna nu står som spön i backen och arbetslösheten skenar, och på kommunerna och regionerna, där skolan går på knäna och sjukvården befinner sig i en landsomfattande kris.

I detta läge, efter att ha rullat tummarna i två år, väljer regeringen och Ulf Kristersson att sänka skatterna. Motivet är att det ska locka folk att arbeta mer. Det ska löna sig att arbeta. Resonemanget bygger på att ju mer pengar man får behålla, desto mer motivation får man till att arbeta.

På mitt vanliga jobb som brevbärare hade jag med regeringens skattesänkningar efter årsskiftet fått en skattesänkning med 175 kronor per månad. Statsministern själv får mer än 26 gånger så mycket. Han kan kallt räkna med att få över 55 000 kronor mer nästa år i sänkt skatt.

Är statsministern missnöjd med de övriga statsrådens arbetsvilja med tanke på hur enorma skattesänkningar han tycker att de behöver, eller är dessa skattesänkningar finansministerns sätt att säga till statsministern att det är dags att sluta lata sig på jobbet?

(Applåder)