Fru talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att diskutera de här väldigt angelägna frågorna i dag! Tack också, Ann-Charlotte Hammar Johnsson och Martina Johansson, som var tvungen att gå lite tidigare, och alla andra som under lång tid varit engagerade i frågan här i riksdagen och förstås utanför politiken!
Det är i alla fall 20 år sedan frågan aktualiserades på ett mer systematiskt sätt i en annan utredning, men den fick då inte en hantering. Nu kan vi vara glada för att en utredning är på plats, och den kommer att vara navet för att föra frågorna framåt.
Jag vill också uttrycka uppskattning för ert sätt att hela tiden påminna om att det här är lagstiftning som verkligen påverkar enskilda människor och att det kan få förödande konsekvenser när den inte fungerar. Det är en påminnelse om att våld inte bara är fysiskt våld. Det kan också vara psykiskt våld och ekonomiskt våld.
Våld kan utövas i väldigt olika skeden av en relation. Det vi nu talar om är en sorts eftervåld, något som händer när man kanske tagit sig ur relationen på ett sätt men ändå är kvar i den juridiskt, regelmässigt och ekonomiskt. Det finns väldigt stora möjligheter för den som är destruktiv och våldsam att utöva mycket våld också i efterhand.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Allt det här har aktualiserats av många under lång tid. Det är helt riktigt att detta inte är en universallösning när det gäller mäns våld mot kvinnor eller för den delen våldsamheter och kränkningar i andra nära relationer. Men det är en viktig del i helheten.
Jag ser fram emot både att följa utredningen och att själv vara del i ett fortsatt utbyte med alla engagerade krafter här i riksdagen och med olika aktörer utanför politiken som alla har ett starkt engagemang och starka intressen i de här frågorna. Jag har stora förhoppningar om att vi ska kunna föra detta framåt på ett väldigt bra sätt. Låt oss hålla linan öppen under processens gång och med gemensamma krafter landa det här på ett fint sätt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.