STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Tack till Eva Lindh för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag! Tack också till Martina Johansson, Ann-Charlotte Hammar Johnsson och alla andra som har varit engagerade i frågorna under mycket lång tid och drivit dem på ett fantastiskt fint sätt!
Den dialog som regeringen gjorde till ett grundackord i hanteringen av frågan redan när vi tillträdde och som jag vågar påstå att vi har hållit i på ett nästan unikt sätt när det kommer till lagstiftningsärenden har vi förstås för avsikt att fortsätta att hålla i.
Jag tänker inte älta tidsperspektiven. Men låt mig säga så här: Jag tar lite lätt på synpunkten att just jag har varit långsam av det enkla skälet att frågan aktualiserades i en SOU 2005, och det har suttit många regeringar sedan dess. Även Centerpartiets kamrater i Socialdemokraterna hade åtta år på sig att göra någonting åt det här, men det blev inte så mycket av den frågan. Utan att älta det som har varit tycker jag att det är värt att ta fasta på vad Ann-Charlotte Hammar Johnsson sa om responsen i de här frågorna under föregående mandatperioder. Det var väldigt stumt från Justitiedepartementet på den tiden.
Jag är väldigt glad att det med en moderat justitieminister blev möjligt att komma framåt i frågorna, och jag tycker att det är en stor styrka att det har kunnat ske med en så bred förankring i riksdagen. Jag är övertygad om att processerna också kommer att föras i mål i stor samsyn kring innehållet.
Utredningen och dess direktiv ligger helt i linje med det tillkännagivande som kommer från riksdagen. Det är också dessa frågeställningar som vi har tagit fasta på när vi tillsammans med civilsamhällesföreträdare och företrädare för advokater och andra som uppträder som bodelningsförrättare och även domare och annan expertis har diskuterat igenom frågorna ordentligt.
Jag ser inget behov av några tilläggsdirektiv, utan jag uppfattar att alla de frågor som vi också har lyft här i dag mycket väl täcks av de direktiv som vi har formulerat.
Martina Johansson nämnde frågan om att komma snabbare till domstol. Det är ju hela grundackordet till utredningen; tidsgränsen är precis detta. Jag kan dock säga att det viktigaste är att få till stånd en bra överenskommelse så snabbt som det bara går utan att hamna i domstol. Det är det huvudsakliga syftet också med tidsgränsen.
Jag vill också varna för tron att det blir bättre om mycket mer hamnar i domstol. Då talar vi om flera års processer i flera instanser, dessutom till väldigt höga kostnader. Om man måste till domstol för att lösa tvisten finns det såklart ett starkt intresse av att komma dit så fort som möjligt, och det jobbet kommer en tidsgräns eller en motsvarande ordning att kunna bidra till. Men jag skulle ändå säga att det allra viktigaste målet är att försöka få till stånd en bodelning utan att behöva gå till domstol men att göra det på ett mycket effektivare sätt än vad som sker i dag. Tidsgränsen kan göra jobbet i båda avseenden.
När det gäller effektivare verktyg och att föra processen framåt menar jag att direktiven är skrivna på ett sådant sätt att alla de verktyg som kan bli aktuella för att åstadkomma det kommer att vara möjliga för utredaren att utforska.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är kanske inte någon tillfällighet att man talar om möjligheten att använda vite på ett mer kraftfullt sätt och att använda kostnadsfördelningen för processer som ett påtryckningsmedel. Ofta finns det en viss typ av verktyg i verktygslådan när det gäller att föra processer framåt, men det finns ingenting som hindrar att utredaren identifierar andra verktyg som kan vara med och göra jobbet.
Jag upplever att vi har skrivit ett direktiv som ger en mycket skicklig utredare alla möjligheter att vända på alla stenar som måste vändas på för att slutresultatet ska bli så bra som vi alla hoppas och tror.